Det är som en frisk vind att läsa om hur den åländska historiens kloka, rationella, handlingskraftiga och självständiga kvinnor kan ha varit i Karin Erlandssons nya roman ”Hem”. En titel som för övrigt inte säger läsaren vidare mycket vid första anblick, men som förankrar den breda tematik som hela boken egentligen snurrar runt: ”Havet omsluter det hem som är Åland”.
”Hem” beskrivs som en kollektivroman, där kvinnornas och barnens livsöden, från vikingatiden och framåt, följer varandra. Vi får möta de fiktiva karaktärerna Lia i Saltvik på 800-talet, Ragnhild i Jomala på 1200-talet, Karla i Sund 1714, Berta i Kumlinge 1808, Amanda i Lemland 1869, Maria i Geta 1902, Flör i Finström 1945, Tuula i Eckerö 1970 och Carolin, på en färja på Ålands hav, 2019. Romanen slutar också med ett bubblarparti vid namn ”Hemfärd”; ett kast tillbaka i tiden, till stenåldern, och till den säregna tjejen Gylla.
Vilka har de åländska kvinnorna varit i sig själva, i relation till tiden de lever i, i relation till kärlekar, föräldrar, tvillingsyskon, söner och döttrar?
I ”Hem” skildras viktiga historiska skeenden som kristendomens implementering under tidigt 1000-tal, ryssarnas terror under stora ofreden på 1700-talet, svenskarnas hårda krav på utrymningen av östra skärgården under finska kriget – liksom långa livsnödvändiga fiskeresor, eller den ilande sorgen efter nära familjemedlemmar som strukit med av tidens premisser. Men av större vikt blir de fiktiva kvinnor och barn som placerats vid milstolparna. Och plötsligt, långt fram i tiden, är det den åländska kvinnan som alla hemma på land går och väntar på i stället för mannen.
Jag tycker att det finns flera intressanta aspekter av Karin Erlandssons nya verk. Likväl lämnas jag då och då med både frågor och motsägelser i min läsning. Stundtals tänker jag att ”det här såg jag komma, det här har jag läst förut”. Hela ”havet ger och havet tar”-stuket är ett svårt område – och kanske är det framför allt det i en åländsk kontext, där det är en fras som i mångt och mycket är insprängd i kulturhistorien.
Stundtals tänker jag ändå: ”Vilket nydanande angreppssätt. Vilken utveckling av en så många gånger tidigare etablerad tematik”. ”Havet tar” också genom de fiender som färdas över det, med siktet fast inställt på de åländska öarna.
Om man väljer att se havet som en (tyvärr) tämligen utnött bild jobbar Karin Erlandsson fint med havs- och vattenspråket. Ibland blir det kanske något krystat, men jag fäster mig vid flera stycken. Ta bara Amanda, som förlorar sin varma och driftiga son Sven under bondeseglationen och tvingas möta havets allra mörkaste sidor. ”Om inte havet fanns, vad skulle då finnas? Kanske en stor åker med rovor, kanske ett fält med råg, kanske en stor äppelträdgård, kanske berg att klättra över och mjuka sänkor med dunkavle. Sven skulle finnas om inte havet fanns. Han skulle komma upp för berget, och de skulle vänta på allt han ville visa dem. De skulle höra honom i farstun, hur han stampade av skorna. Så skulle han öppna dörren, och han skulle ha kommit hem”.
Kollektivromanen är ett fascinerande grepp. Den möjliggör neddyk i flera viktiga epoker, och gör något med hela läsupplevelsen då inget narrativ återvänder. Livsödena är korn i historiens vindar, som tillsammans bildar ett helt åländskt kvinnoarv. Bokens tidigare skildringar återkommer ändå som små planteringar.
Under stora ofreden råkar Sundsbon Majas älskade dotter Elisabet falla i händerna på ryska soldater under flykten från Åland. I nästa epok räknar Berta sina tre barn innan de ska sova, gömda i skogen på Kumlinge under finska kriget. Berta och barnen återkommer hos Amanda i Lemland som en sann berättelse att berätta för sonen Sven. Flör i Finström, vars mamma tar in en telefonväxel i huset medan pappa är ute på sjön under brinnande världskrig, visar sig sedan bli mamma till vår samtids åländska kvinna – Carolin.
Porträtten är väl utmejslade, det är det ingen fråga om. Men jag saknar ett vittnesmål från en riktigt gammal åländsk kvinna. Jag upplever det delvis också som att kvinnornas personligheter går ihop med varandra lite – särskilt de som skildras längre bak i tiden. Kanske är det en konsekvens av det kollektiva; att det trots historiska skillnader finns stora likheter i de åländska kvinnornas kamp. Och att kampen är gemensam, det är ändå en utgångspunkt som bär på stor betydelse.
Jag tror inte ”Hem” kommer lämna någon oberörd. Alla hittar vi våra egna släkthistorier, eller helt enkelt oss själva, representerade i det stora arbete som boken faktiskt är. Och jag blir tårögd under historien om lilla Flör i Finström 1945, med en mamma som försöker hålla ihop sig själv i hjärtskärande saknad efter pappa som är styrman ute på farliga krigshav. På många sätt är det min egen gammelmormor, som fick streta på själv med barn och gård under stridsplanen som ven över Ödkarby, medan gammelmorfar satt fast på fartyget han jobbade på längst inne i en fjord i norra Norge.
Visst är det svårt att nysta och skapa nytt av ett så trassligt kulturhistoriskt samhälle som Åland. Det syns inte minst genom de ”fotnoter”, eller förbehåll, som finns med i slutet. Vi ålänningar är rädda att bli felaktigt skildrade, vi åländska kvinnor definitivt detsamma. Det handlar ju om en så oerhört viktig representation. Men Karin Erlandsson har lyckats bra.
Norah Lång