Charlotte Lautmann möter upp Ålandstidningen i en hotellobby i centrala Mariehamn. Hon är här för det officiella boksläppet av ”Farfars båtar”, men också för att tillsammans med sin bror Gustaf Myrsten delta i en för dem väldigt viktig sammankomst. Trots att det gått så många år sedan konkursen 1993 sammanstrålar fortfarande tidigare Sliteanställda varje månad på Nautical för en lunch, och den här gången är alltså två av redaren Carl Bertil Myrstens (1920-2000) barn på plats för att delta. Att den omtalade ”Slite-andan” fortfarande lever vidare uppskattar hon och resten av familjen.

– Vi tycker det är fantastiskt och är väldigt glada för det. 

Personliga berättelser

Charlotte Lautmanns nya bok är en uppföljning på ”Farfars rötter”, som gavs ut för fyra år sedan. Medan hon i den första boken utforskade familjens bakgrund på Gotland får läsaren den här gången i stället följa släktens väg från det att det första segelfartyget köptes in, via den följande satsningen på ångfartyg till övergången till passagerartrafik.

I Slite på Gotland finns familjens privata arkiv, och med hjälp av det har Charlotte Lautmann kunnat teckna en detaljerad bild av sjöfarten men också av vad som föranlett de beslut som varit mest avgörande för utvecklingen.

– Arkivet innehåller ekonomipapper och protokoll men också skeppsböcker och privata brev från olika tidsperioder, säger hon. 

Tre epoker

Familjens sjöfartshistoria börjar redan med författarens farfarsfar Johan Niclas Myrsten, som 1867 köpte sitt första fartyg. Det blev fler segelfartyg genom åren, snart hade han byggt sig en flotta. Johan Niclas son Gustaf Myrsten delade sin fars vision om att utöka den gotländska handelsflottan, men ansåg samtidigt att det att inte var segelfartyg, utan motordrivna diton som utgjorde framtiden. Tillsammans med sin bror bildade han 1910 bolaget Rederi Ab Volo. Affärerna gick bra under första världskriget medan 1920- och 1930-talen skulle komma att bjuda på en riktig berg- och dalbana. 

– Men de överlevde motgångarna, på nåt sätt klarade de av dem, säger Charlotte Lautmann. 

Efter andra världskriget tog en tredje generation över familjens shipping: Bröderna Robert och Carl Bertil Myrsten, som tillsammans med övriga syskon 1947 bildade Rederi Ab Slite.

Såg en annons

För Ålands del är det förstås särskilt den tredje generationen Myrstenares beslut som fått stor påverkan. Från 1959 till 1993 levde släkten nämligen av att frakta båtar, långtradare och bilar mellan Åland, Sverige och Finland. 

Redan på 1950-talet fanns regelbundna båtförbindelser mellan Stockholm, Åbo/Helsingfors och Åland, berättar Charlotte Lautmann i boken.

– Men när ålänningarna klev på fick de sitta ute på däck och de kände sig inte särskilt välkomna ombord. 

Samtidigt som fraktmarknaden dök satt hennes far Carl Bertil Myrsten med två nya båtar, Slite och Boge. Hur skulle han få ihop pengar till löner och avbetalningar? I augusti 1958 fick han ögonen på en notis i Svenska dagbladet. 

– Pappa såg att de sökte redare som ville starta trafik mellan Roslagen och Mariehamn. Han ringde till skepparen på ms Slite, som var uppe i Norrland och lastade trä. ”Hördu, du ska gå ner till Simpnäs, vi ska testa en grej där”. 

Simpnäs brygga i Roslagen inspekterades, Slite kunde angöra den. Carl Bertil Myrsten och hans fru Britt-Marie Myrsten gick ombord och man gjorde en avstickare till Åland för att se om det gick att köra över Ålands hav på tre timmar. Det klarade man av och nu inleddes förberedelserna inför att öppna en bilfärjerutt mellan Sverige och Åland. 

– Att de på ett halvår hann bygga om en båt, fixa med tull, hamn, alla formaliteter som behövs och marknadsföring, tycker jag är anmärkningsvärt, säger Charlotte Lautmann. 

Stor konkurrens

Men det fanns fler som hade gått och grunnat på bättre förbindelser till Finland och Sverige.1959 bildade flera investerare, på sjökaptenen Gunnar Eklunds initiativ, Vikinglinjen Ab. 

Med en knapp veckas mellanrum försommaren 1959 hade båda färjorna Viking och Slite kört sina premiärturer. Snart skulle också Silja Line komma att beställa två moderna bil- och passagerarfärjor.

– Det var konkurrens från första stund, men det fanns också ett behov och en efterfrågan som ökade för varje år. 

Senare samlades också flera rederier i ett gemensamt marknadsföringsbolag. Men slaget om Östersjön vanns som bekant inte av familjen Myrsten. Charlotte Lautmann sammanfattar det så här i boken: 

”Efter trettio år i ständig utveckling där Myrstens fartyg är i 'top of the class', så blir det åter oroligt i världsekonomin. Devalveringar och varvskonkurs i Finland fördyrar beställda fartyg. Nordbanken som beviljat lån, får kalla fötter. De har även lån till konkurrenten Silja, som i sin tur har två styrelseledamöter med i bankens styrelse. Banken väljer att dra in Slites lån. Seglatsen till Åland och Finland får ett abrupt slut när rederierna Slite och Volo tvingas i konkurs 1993.”

Hennes tanke var ursprungligen att avsluta boken med starten av färjetrafiken. Hur hon skulle förhålla sig till Vikingtiden i skrift har nämligen varit en svår nöt att knäcka för henne.

– Jag tvekade väldigt längre, men jag hittade lite mer material som hjälpte mig på traven och bestämde mig för att göra ett försök. Det är det enda kapitlet min bror och en kusin fått läsa så att de känner sig bekväma med det. 

Konkursen 1993

Vid tiden för konkursen bodde Charlotte Lautmann och hennes make i Hofors. Hon befann sig alltså en bit från händelsernas centrum och hade inte heller som egenföretagare inom områdena text och bild någon maktposition i företaget. 

– Det var jobbigt känslomässigt. Jättetufft. Jag var aktieägare men satt inte i styrelsen och var inte heller insatt i alla turer, men fick förstås veta en del av det som hände. 

Hennes föräldrar, som tidigare tillbringat mycket tid på sommarstugan vid Färjsundet, var efter konkursen tveksamma till att besöka Åland igen. Vid tiden för konkursen hade rederiet 1.700 anställda. När flera hundra av dem skulle ha en återträff i Mariehamn bjöd de in Charlotte Lautmanns föräldrar. 

– De vägrade att åka med färjan över, i stället flög de till Helsingfors och därifrån till Mariehamn. De kände inte stödet från sina kompanjoner inom Viking Line och SF Line, utan det stöd de fick kom från deras gamla anställda. 

Boken, som är på 164 sidor och rikt illustrerad med fotografier och tidningsurklipp, ges ut på eget förlag.