Efter att demoleringen av befästningarna avslutats vid jultiden 1940 hade man inom regeringen i Helsingfors hoppats på Molotovs löfte om att konsulatets personal då skulle minskas. Så skedde dock inte, istället begärde Moskva att få lägga till ytterligare fyra namngivna tjänstemän – vilket dock Utrikesministeriet nekade. Den 13 januari 1941 rapporterade landshövdingen till Helsingfors: ”Det sovjetiska konsulatets medlemmar rör sig mycket på Åland med sina kikare och kameror, som de försöker dölja. Uppenbarligen utför de topografiska arbeten”.
Bedömningen underströks de sista dagarna i februari, då det framkom att konsul Orlenko i Mariehamn försökt köpa kartor över Åland. Svaret blev att kartor visserligen fanns i lager, men att de sedan 1939 var belagda med kvarstad. Ärendet gick då vidare till Inrikesministeriet, Utrikesministeriet samt till Huvudstaben, innan köptillstånd slutligen beviljades. Viss uppmärksamhet lades också på uppgifterna om att ett antal åländska chaufförer erhållit bensin som betalning för tjänster till konsulatet – en vara som i övrigt var ytterst hårt reglementerad. Två detektiver från säkerhetspolisen Valpo sändes till Mariehamn för att reda ut ryktena, men uppenbarligen bedömdes det hela som rätt oförargligt, särskilt som initiativen tycktes ha kommit från ålänningarna själva och inte från konsulatet.
Ett slutligt avgörande för konsulatets framtid kom dock i mitten av juni 1941, några dagar före Fortsättningskrigets utbrott. Landshövding Österberg hade i redan i mitten av månaden informerats om att krig skulle utbryta, och att Åland på nytt skulle besättas av finska trupper. Samt att han med lokal polis och sjöbevakning skulle hålla konsulatet under noggrann uppsikt. Måndagen den 16 juni informerades landshövdingen även om att man från Åbo sänt ångaren Per Brahe mot Mariehamn med ett 30-tal sjöbevakningsmän ombord, under befäl av löjtnant Hardy Becker. Uppgiften var att oskadliggöra det ryska konsulatet. Landshövdingen fick dock affären stoppad, och båt med besättning hölls tillsvidare vid kaj i Föglö Degerby.
Samtidigt som den stora transportflottan med finska trupper på kvällen den 20 juni börjat sätta sig i rörelse från Åbo, hade man i Mariehamn sammanställt en fullständig plan för att omhänderta konsulatspersonalen. Reservofficerare, polis och sjöbevakningsmanskap uppbådades, och polismästare Woivalin fick konsulatsbyggnaden på sin lott, medan länsman Helin bostadsbyggnaden på sin.
Under natten mot lördagen anlände den första trupptransporten till Färjsundet, och på morgonen motsvarande till Mariehamn. Den senare hade i närheten av Sottunga Husö utsatts för en bombattack av sju sovjetiska plan, men kunnat fortsätta utan skador. Från hamnen marscherade de fältutrustade förbanden genom staden, fullt synliga från konsulatet. Kl. 16 anhöll konsul Orlenko därför om ett samtal med landshövdingen, där han inlade sin regerings protest mot att trupper överförts till Åland. Landshövdingens erbjudande om att fartyg kunde ställas till förfogande om konsulatet önskade lämna Åland, avvisades däremot bryskt av Orlenko. Istället började man i hamnen klargöra motorbåtarna Moskva och Burevestnik, varför sjöbevakningschefen gavs order om att vid behov stoppa dem.
Efter ytterligare flera diskussioner med landshövdingen, i kombination med en övervakad kontakt med legationen i Helsingfors, meddelade Orlenko kl. 18 den 22 juni att han var beredd att samma kväll evakuera, och kl. 20 avspärrades gatorna kring de två byggnaderna. En timme senare avhämtades personalen, som i bil under poliseskort anlände till hamnen där de inkvarterades i 1 klass hytter ombord på Per Brahe. Följande morgon anlände de till Åbo, detta samtidigt som sovjetiskt bombflyg ödelade hela det närliggande hamnområdet – ett angrepp som ledde till att Finland den 25 juni officiellt meddela att landet åter var i krig. I Åbo anslöt Helsingforslegationens personal, varpå alla under sträng övervakning sändes via Tyskland till den turkiska gränsen, där de utväxlades mot den motsvarande finska personalen från legationen i Moskva.
Konsulatets tillgångar, främst de två båtarna och bilen ställdes under svenska konsulatets beskydd. Båtarna överlämnades dock inom kort till den finska marinen, medan bilen under ett års tid på svensk bekostnad stod i ett garage i Mariehamn, innan även den överlämnades. Konsulatsbyggnaden blev senare kansli för det nybildade Ålands Skyddskårsdistrikt, medan bostadsbyggnaden inrättades till stadens militärsjukhus. Vid besiktning av den förstnämnda upptäcktes att det på övervåningen fanns ett skyddat arkivrum med galler innanför fönstren. I en garderob i anslutning till skorstenen hade man byggt in en stor förbränningsugn, och någonstans i huset påträffades en tillhörande syrgastub. Noterbart är att när tyskarna stormade det motsvarande konsulatet i Petsamo, lyckades man rädda ett antal brandskadade kodböcker, dels gällande diplomattrafiken, dels gällande NKVDs och GRUs trafik. Sannolikt var det motsvarande kodböcker som midsommardagen brändes i Mariehamn, då sotflagor från konsulatets skorsten regnade över staden.
I och med krigsutbrottet och konsulatets avfärd sommaren 1941, hade Moskvafördragets första skede kommit till en ändpunkt. På Åland genomfördes under de följande tre åren en storskalig utbyggnad av försvaret, med bland att sex starka kustfort och ett sjunde under byggnad. Men Moskvafördraget var trots allt inte glömt. I vapenstilleståndet den 19 september 1944 insattes det åter med full kraft, nu med Storbritannien som ny undertecknare. En månad senare återvände konsulatet till Mariehamn, tillika med en underavdelning ur den sovjetisk-brittiska Kontrollkommissionen i Helsingfors. I fredsavtalet med Finland, som undertecknades i Paris den 10 februari 1947, infördes bara en kort text: ”Ålandsöarna skall förbli demilitariserade i enlighet med det nu rådande läget”. Skrivningen var dock en kompromiss som överlämnats av den sovjetiska delegationen redan i maj 1946, och genast godkänts av britterna. I London var man väl medveten att det därmed fanns två tolkningar, dels den brittiska att skrivningen syftade på 1921-års konvention, dels den sovjetiska att syftet enbart hänvisade till 1940-års fördrag. Uppenbarligen hade man tänkt sig att Ålandsfrågan slutgiltigt skulle lösas inom det nybildade FNs ram.
Så blev det inte, och i enlighet med fredsfördraget meddelade Sovjetunionen den13 mars 1948 att Moskvafördraget åter satts i kraft, och i juni 1950 registrerades det i FNs sekretariat. I nutiden har regeringarna för Finland och Ryska Federationen så sent som den 11 juli 1992 gemensamt bekräftat att det forna sovjetiska fördraget fortfarande är i kraft. Uppgifter finns visserligen om att Finland i samband med Sovjetunionen kollaps planerat lämna fördraget, men av okänd anledning blev så inte fallet. Därmed är Moskvafördraget av år 1940 ännu idag fullt gällande, och dess tillämpning övervakas enligt artikel 3 fortfarande av konsulatet i Mariehamn. Detta alltså parallellt med den likaså fullt gällande 1921-års konvention.
Visuellt kan den geostrategiska skillnaden mellan de två fördragen illustreras på följande sätt. 1921-års konvention handlar i grunden om att hålla ryssarna borta från Åland, och är därmed riktad österut, med en osynlig barriär i Skiftet bortom öarna. 1940-års fördrag är däremot riktad västerut, och avsedd att hålla Västmakterna, Tyskland och Sverige borta från Åland, med en motsvarande osynlig barriär i Ålandshav. Den senare tolkningen uttalades av Molotov flera gånger under förhandlingarna 1940, och blev igen mycket synlig i samband med förnyandet av självstyrelselagen åren 1946-1951.
Kenneth Gustafsson