– Jag kallar boken för en reseskildring. Jag upplever att det är väldigt viktigt att bevara och dokumentera saker. Vi jobbar nu, lever nu och gör det här under de här omständigheterna, men det är fint att kunna gå tillbaka i efterhand senare och se hur det var, säger Peter Winquist om sin nyskrivna självbiografi Peters Bok.

Han har nyligen fyllt 81 år, och säger att han känner sig som den siste mohikanen.

– Jag växte upp i ett hem utan elektricitet på femtiotalet, där vi brände stearinljus och hade en radio som drevs av en liten ackumulator. Och nu sitter vi här i en tidsålder där robotar tar prover från andra planeter för att skicka dem hem till jorden, medan jag håller på med keramik, ett åtminstone 4.000 år gammalt hantverk som inte går att digitalisera. Och det mänskliga behovet av att uttrycka sig kommer aldrig heller att förändras, säger han.

Boken följer Peter Winquists liv inom designindustrin i Finland och Sverige från 1961, till att han flyttade tillbaka till Åland 1988, och sedan vidare till 2021.

– När jag var yngre ville jag bli fotograf, men fick ingen uppmuntran för det hemifrån, så jag gick till sjöss i stället. Under den tiden hade jag en flickvän och en nära vän, Tage Wilén, som båda började vid konstfack i Stockholm. Då började jag tänka att om de båda vågade skulle jag göra det också. Och dessutom sade min flickvän åt mig att om jag stannade på sjön i stället för att flytta till Stockholm med henne så skulle det vara slut, säger han.

Arbetet med boken har tagit två år, och inleddes runt det att han närmade sig åttio.

– Min familj har tyckt att jag har många bra berättelser. Men jag har också märkt att det finns väldigt lite bevarat material kring vissa händelser, så att jag har tyckt att det var värt att skriva ner hur det var.

Själva författarprocessen har ägt rum genom intervjuer med Giséla Linde som digitala möten en gång i veckan under pandemitiden. Varje kapitel har en textdel och ett bildgalleri. Över hälften är bilder och bildtexter, och texten finns för den som vill fördjupa sig. Dessutom löper ett musikspår genom boken.

– När jag gjorde designprojekt som ibland kunde vara väldigt långa hjälpte det mig att hitta tillbaka efter avbrott att jag hade musik. Så om jag lyssnade på en symfoni under arbetets gång kunde jag komma tillbaka in i min rytm genom att sätta på den när jag satte mig ner för att jobba. Och den musiken nämner jag genom boken, så att den som är intresserad kan lyssna. Ibland är det något tidsenligt som Bob Dylan eller Leonard Cohen, och i delen om Ungern är det ungersk musik.

Konst möter industri

Design och formgivning är den punkt där konst och kultur mest påtagligt möter industri och produktion – varje produkt behöver se ut på något sätt och fylla sin funktion så bra som möjligt – och Peter Winquist säger att det därför finns en grundläggande skillnad mellan konstnärer och formgivare.

– På designermötena där vi visade upp produktskisser lärde man sig att konstruktiv kritik handlar om att se den bra idén som kan finnas i en prototyp som är dåligt formgiven för massorna, och försöka frilägga den. Ska ett föremål massproduceras måste den passa så många som möjligt. Att kompromissa innebär att alla ger avkall på det bästa, och en syntes är att man får allas bästa att fungera som en enhet. En konstnär är som en katt som höjer på svansen och går sin egen väg, men en bra formgivare är som en hund som försöker vara alla till lags, säger han.

Han visar en bild på en kaffekopp med två fingeröglor, som låter en få ett stadigt grepp om den, och säger att målet med formgivning är att lösa problem och anpassa världen till hur människor fungerar.

– En väldesignad kaffekopp är till exempel en som man inte behöver tänka på att man håller i eller dricker ur, där man tar en slurk och inte behöver fokusera på något annat än hur gott kaffet är. Den här fick jag en utmärkelse av psykologerna i Finland för, eftersom den sitter bra i handen. I motsats finns det något som kallas kaffekoppsneuros, en sorts social fobi som handlar om porslinskoppar med väldigt tunna öron. De finns på dop, begravningar och bröllop och orsakar en typ av ångest. Man vill inte ta i den för att den är svår att greppa, koppen börjar skallra och det blir liksom pinsamt, säger han.

Formgivning och design handlar med andra ord inte om att skapa nya behov utan om att fylla de grundläggande. Peter Winquist återberättar en anekdot ur boken om den ryska konstnärinnan Olga.

– Vi hade ett designmöte där ingen hade haft inspiration, så ingen kom med nya idéer. Då fnös Olga åt det och sa att det inte finns inspiration, utan bara transpiration, att allt vi behövde göra var att sätta oss och jobba. De orden har jag burit med mig, säger han.

Åland i kulturen

Då han flyttade tillbaka till Åland klippte han medvetet banden till industrin.

– Jag insåg att jag inte kunde jobba vidare inom industrin härifrån. För att vara alert och ha känslan för vad som händer behöver man befinna sig i hetluften. Då ska man vara i Helsingfors, Stockholm eller Köpenhamn och följa med världsmässorna. Så det blev ett mer småskaligt liv här. Jag kom i kontakt med en författare som fick mig att inse att jag kunde gå ner i skala, och så startade jag min lilla verkstad. Men efter det började brobyggandet, där jag försökte skapa möjligheter för andra.

Brobyggardelen av boken handlar om hur han efter att ha deltagit i ett symposium i Ungern började ordna liknande tillfällen själv, först i Lappland och senare även på Åland, dit konstnärer bjöds in för att jobba tillsammans.

– Orsaken till varför Åland blev frestande för mig att flytta tillbaka till var att här inte fanns en arena för kulturen, inga utställningsmöjligheter och väldigt enkelt hantverk, bara ett stort behov, och det gjorde det attraktivt. Vill vi ha tillbaka ungdomar som har flyttat bort och studerat måste vi skapa förutsättningar i samhället. Det räcker inte med att det är lugnt och tryggt och ren luft. Det måste finnas andra saker som gör att man kan leva ett jämförbart liv här. Allt det fick jag gå igenom när jag kom tillbaka och fick börja bygga. I dag har vi egentligen bara IT-sektorn som är bra på att locka tillbaka folk, säger han.

Sedan 1988 har det hänt mycket här som har gjort det dagliga livet mer lustfyllt, säger Peter Winquist. Men det han skulle vilja se är en satsning på en skola för all form av kultur, både för de som inte får sitt intresse uppmuntrat i hemmet och för att locka hit och hålla kvar kulturella människor.

– Åland har alla förutsättningar för att grunda en kulturskola som i nordiska sammanhang skulle kunna bli betydelsefull och locka hit folk, och det önskar jag att fler skulle vakna upp till. Jag tror att många skulle stanna här om de fick se bevis på att det går att leva här, skrattar han.

Peters Bok ska släppas på bokmässan i helgen, där Peter Winqvist också framträder.

– Åtminstone är det tanken. Jag har fått besked om att böckerna har lämnat tryckeriet nu och är på väg hit, och det verkar som att de kommer att hinna fram, säger han och ler.

Gör de inte det har han låtit trycka upp ett särskilt kort som man kan få i stället.