Ålands mesta feelgoodförfattare Pernilla Lindroos är aktuell med en ny bok. Men även om ”Leva är att dö en smula” bär drag av genren rymmer boken fler bottnar än den klassiska feelgoodlitteraturen.

I centrum för handlingen står ålänningarna Anna och Nora, som av olika personliga orsaker hamnar på Bali. De känner inte varandra sedan tidigare och har till synes inte heller mycket gemensamt. Men visst finns det sådant som förenar dem, båda två lämnar någon bakom sig och båda söker efter något. Ingen av dem mår heller vidare bra när de hals över huvud tar beslutet att resa iväg.

Det är inte första gången Pernilla Lindroos utforskar samspelet i nyvunna vänskaper. I ”Breven från E” (2019) för hon till exempel samman tre sedan tidigare obekanta kvinnor och låter några brev från en gemensam avliden väninna spela en viktig roll. I ”Leva är att dö en smula” är det i stället en kortare dagboksanteckning som ger berättelsen om de två kvinnorna en början och ett slut.

De olika trådarna i boken – otrohet, sanndrömmar, psykisk ohälsa, kärlek och vänskap – sammanflätas steg för steg till en allt tätare väv. När de sedan nystas upp på slutet, och hemligheterna en efter en lagts på bordet, bjuds läsaren på en rejäl överraskning. Då får jag också förklaringen till sådant som gett mig huvudbry tidigare under läsningen – som till exempel varför en av huvudpersonerna verkar förändras från osäker till påstridig så fort hon landar nere i värmen.

Eftersom berättelsen utspelar sig på Bali hade mitt solsuktande januari-jag hoppats på en myckenhet målande miljöbeskrivningar, och att i högre grad än vad som sker få förflyttas till samma tropiska miljöer som Anna och Nora. Ibland får läsaren förvisso känna dofterna, den kvävande värmen och vinddraget från mopederna som kör förbi på gatan, men Pernilla Lindroos lägger i första hand sitt krut på att bygga karaktärerna. Miljön blir mer av en kuliss än en integrerad del av berättelsen, men det är säkert ett medvetet val.

En av Lindroos styrkor som författare är nämligen just hur hon presenterar sina huvudpersoner, deras personligheter är väl genomarbetade och man vill som läsare att det för allt i världen ska gå bra för dem. Birollerna finns där i periferin – den otrogne mannen, den trogna väninnan, Noras hyresvärdar – de hjälper alla till med att driva berättelsen framåt men är samtidigt mer flytande i konturerna än de nogsamt frammejslade Nora och Anna.

Pernilla Lindroos har ett driv och en lättsamhet i språket som gör att boken är svår att lägga ifrån sig. Jag fångas av dagboksanteckningen i början och vill veta hur det hela ska sluta. Även om dialogerna ibland känns lite konstlade – ibland kan ju saker också sägas utan att de uttalas – är det här en oförutsägbar och tidvis spännande bok med en oväntad twist.

Det märks att författaren intresserar sig för mänskliga relationer, för allt det som skaver utan att vi ser (eller vill se) de bakomliggande orsakerna. Det underliggande temat i att ”Leva är att dö en smula” är mörkt, men även humorn, värmen och medmänskligheten får rum – det vill säga allt sådant som kittar oss människor samman trots alla våra olikheter.