I sin utställning ”Vanitas Alandia”, som öppnar på Ålands konstmuseum på fredag, visar han ett femtontal bilder av stilleben som han byggt och fotograferat på en rad ställen runt om i landskapet. Museet gav flera förslag på platser och efter att ha bekantat sig med dem föll hans val på museigården Hermas på Enklinge, Ålands lyceums vind, Jan Karlsgården och fängelsemuseet Vita Björn. På alla ställen finns det gamla föremål som sätter igång fantasin, säger han. 

– För att jag ska få en sorts ”kontakt” måste det finnas en autenticitet. 

Närvaron viktig

Innan Niclas Warius börjar bygga ett stilleben försöker han känna in platsen. Vad kan föremålen berätta? Kan de fungera som ledtrådar kring de människor som en gång levt eller verkat i byggnaden? 

Ibland går han på djupet, andra gånger blir resultatet mer lekfullt. Ofta är det intuitionen som styr, men placeringen av delarna som bygger varje stilleben är ingen slump. Han låter processen ta sin tid.

– För mig är komponerandet av ett stilleben något av ett möjligheternas frirum och ett sätt att hålla sinnena öppna. Det är som att följa en stig i en främmande skog; jag kan kanske ana, men inte veta vad som finns bakom nästa kulle eller krök, beskriver han. 

Ibland lekfullt

I ett stilleben som han fotograferat på Jan-Karlsgården utgick han från en målad vägg. Han hittade några trasmattsremsor och sedan var processen igång. 

– Jag insåg när jag såg nystanen i källaren att färgerna var som tagna ur väggmålningen och att jag kunde leka med dem.

I vissa av verken finns en rörelse bland föremålen – ett par vita handskar som rör sig i vinddraget eller en pendel i gungning över ett livlyst bylte.

– Pendeln är en symbol för tiden, säger han. 

Även på andra ställen i hans stilleben finns symbolik som är typisk för vanitasgenren: det förgängliga finns till exempel där i form av levande blommor i vaser eller en smal strimma rök som stiger mot taket. 

Inte hållbart

Förutom bilderna, som är pigmentutskrifter på papper och laminerade under akrylglas, visas tre installationer byggda av föremål från Ålands lyceums vind. På vinden finns en myckenhet gamla skolinventarier, ben, böcker, uppstoppade djur, skolplanscher med mera. 

– När jag kom in där tänkte jag ”wow”. 

Mitt i utställningslokalen står en installation som långsamt snurrar runt. Den har flera hyllplan som är fyllda av föremål från lyceet.

– Det handlar här om människans övermakt över natur, miljö och andra levande varelser. I och med pandemin har det framkommit mer och mer att vårt sätt att gå fram över jorden inte är hållbart, säger han. 

Ger ut bok

Niclas Warius har en examen i fotografi från Konstindustriella högskolan, i dag bor och arbetar han i Bjärnå och Helsingfors. 

I flera års tid har han arbetat med serien Vanitas, och de stilleben han fotograferat på Åland är alltså en fortsättning på temat. Senare i vår ger han ut en bok kring projektet, men han säger att han ännu inte är redo att lägga det bakom sig. 

– Jag tror Vanitas-projektet kommer att fortgå, jag känner så starkt för det här. 

Ordet ”Vanitas” kommer från latinet och har flera betydelser, en av dem är ”tomhet”. Niclas Warius säger att det han gör till viss del handlar om att lyfta fram ett bortglömt och övergivet hantverk.

– Jag försöker blåsa liv i de här föremålen. De har en annan individualitet än dagens massproducerade produkter.