”Barnasinne, en flicka som hamnar fel i tiden”, är en del av Åland 100-firandet. Intrigen är i korta drag den åländska historien från 1500-talet fram till 2022. Ett långt tidsspann som framfördes i korta scener. Musik avskiljde effektivt de olika scenbytena.

Vi slussades med in i det historiska Åland till platser som Kastelholms slott och Grelsby kungsgård. Mycket spännande saker hände under tiden. Vi träffade bland annat adelsdamen Katarina Stenbock på Kastelholm slott men också arbetande barn. Tidsresan berättas av flickan Fideli som barnen fann uppe på skolans vind. Stanna hos mig, säger Fideli, och så blir det. Fideli leder sedan barnen genom historien fram till år 2022.

Barnskådespelarna hade stundtals mycket komplicerade repliker så ibland behövdes sufflörens hjälp. Särskilt karaktären Fideli hade långa och många repliker. Hon citerade dock vant latinet med orden Omnia in circulus, allt går i cirklar, och Homo Magnus Timor, människans stora rädsla. Barnen upprepade hennes citat, vilket blev både komiskt och effektfullt. Barnen spelade överlag väldig bra och tog med stort allvar till sig den åländska historien.

När dramat kommer in i 1900-talet känns manuset mycket ledigare och skådespelarna agerar också mer säkert. Scenen med modiga Ingeborg på telefoncentralen var riktigt komisk, trots det allvarliga läget. Bomber fälldes ju med stor kraft medan Ingeborg dirigerade folk i säkerhet. Snygg var också scenen då soldater år 1918 patrullerade på stadens gator. Åland är ju militariserat, påpekade skolbarnen, storögt. Skotten i Tornvillan, då lantrådet Björkman blir skjuten var också riktigt lyckad. Här kom dramatiken fram. Och vem är damen i rött hår på Kastelholms slott? Ja, det kan man få veta om man går och ser ”Barnasinne”.

Manusförfattaren, tillika regissören, Eva Sjöblom, har satt en hög nivå på språket och replikerna, långt från dagens ungas chattspråk. Men det skiljer effektivt dåtid från nutid.

Regissören skapade också väl fungerande scener för aktörerna. Tillsammans med Ulrika Kjeldsens enklare scenografi och de tidstrogna dräkterna gavs scenerna rätt tidskänsla.

Teaterns musikaliska inslag infann sig först i scenen då skolbarnen med säkra röster sjöng ”Ålänningens sång”. Och då vi närmar oss vår tid dansades fartfylld discodans. Det bästa sånginslaget, var ändå i slutscenen då skådespelarna sjöng ”Barn på fredens öar”, skriven av Johannes Sjöblom. Mycket bra framfört och jag är säker på att vi kommer att få se och höra dessa barn på olika scener i framtiden.

Eivor Lindström