En stor pråm med närmare 1.000 ensilagebalar ombord syntes i farvattnen utanför Mariehamn på onsdagen. Det var djurbonden Dick Gustafssons egenodlade ensilage från skärgården som transporterades.– Jag tar hem mitt eget foder från Brändö, det kan låta mycket med 1.000 balar, men det räcker bara tills mars, säger han.Vad gör du sedan?– Den konkretiserade realismen är att jag måste lägga ner.Kan man inte köpa foder utifrån?– Det skulle jag mer än gärna göra, bara jag visste varifrån. Det finns ju inte! Och om det finns, är prisbilden en sådan att det inte går att få någon ekonomi i det hela.Vid Ulfsby gård har man framför allt får och highland cattle. De sistnämnda nötdjuren är knepiga att få in till slakt, menar Dick Gustafsson.–För det första är det långa slaktköer, för det andra tar inte slakteriet här hemma emot djuren.Varför?– De anser att djuren är svårhanterliga. Vi kan också skicka dem till Finland för slakt, men då blir naturligtvis transportkostnaderna höga.Dick Gustafsson kritiserar landskapet hårt. Han anser att deras obefintliga dialog ställt till med stora besvär för honom som jordbrukare.– Jag får inga förnuftiga svar därifrån, det gäller övervakning, olika regler och sanktioner med mera, jag orkar snart inte slåss så här mera, säger han och tillägger:– Det är orimligt att det ska gå ut över en privat jordbrukare på det här viset.InkonsekvensDen skarpaste kritiken riktar han mot landskapets, enligt honom, det inkonsekventa statliga regelverk kring vad som får räknas som kulturbetesmark eller inte. Vallodling för djurfoder är inte möjligt utan att få till de rätta avtalen, det var här Dick Gustafsson stötte på patrull, enligt honom själv.– Hur mycket jag än följer de uppsatta reglerna upplever jag mig bli sanktionerad ändå. Samma regelverk tolkas olika beroende på vem som läser dem uppenbarligen.Dick Gustafsson tycker att byråkratin kring detta är väldigt svår att få rätsida på.– Om jag tvingas slakta 3.000 djur, lämnar jag en stor lucka i djurproduktionen på Åland efter mig. När jag försökte ta reda på reglerna kring en så stor slakt kunde landskapet inte vägleda mig. Du får pröva dig fram, var svaret jag fick, säger han.Avslutningsvis hoppas Dick Gustafsson att attityden till jordbrukare inom landskapet ska ändras.– Kontrollanter får något av en ”korridorutbildning” i ämnet, det fungerar inte att ha det så. Man måste få en röd tråd att arbeta efter, jag som jordbrukare måste kunna känna mig trygg i mitt eget arbete.

Peter Pussinen