Arbetet inom barnomsorgen på Åland har genomgått en förändring det senaste decenniet, säger tre personer med lång erfarenhet inom sina yrken: lärarna inom barnomsorg Sandra Österberg och Monica Wiklund-Björkroos samt närvårdaren Linda Jansson.
– För tio år sedan, när jag blev klar med min utbildning, kändes barngrupperna mer trygga och lugna och det fanns en större kunskap om bland annat sociala koder. I dag är läget det motsatta. Barnen är fortfarande glada, men också oroliga, osäkra och kräver mer vuxenstöd. De hittar inte leken, säger Sandra Österberg.
– Hela samhället har blivit stressigare. Vårdnadshavare jobbar mer och har långa arbetsdagar. Man får ha sina barn på daghem upp till tio timmar. Det är det snabba samhället, säger Monica Wiklund-Björkroos.
Det är redan nu svårt för personalen att räcka till. Bemanningen är, enligt lagen, tre personal på 21 barn mellan 3 till 7 år. Och daghemmen har öppet mellan klockan 6-6.30 och 17-17.30.
– Under den tiden ska du räcka till för din grupp, men det går inte, det förstår alla. Då måste du samarbeta med andra avdelningar. Det blir otroligt stressigt när du även får en annan avdelnings barn, säger Linda Jansson.
Fel signaler
Nu har lagtinget godkänt en lagändring som utökar barnens ”rätt” att vara på daghem.
– Om det leder till att föräldrarna tycker att det normala är att barnen är på dagis hela dagarna, ska personalen då stå där med samma bemanning? säger Linda Jansson.
Vad leder lagändringen till för verksamheten?
– Mycket högre arbetsbelastning, säger Linda Jansson.
– De barn som måste vara långa dagar på daghem får inte den lugna stunden, när det är få barn på plats, på morgonen eller kvällen, säger hon.
Om det leder till att fler barn är på daghemmen på fredagarna kommer personalen även att förlora möjligheten att förbereda den kommande veckan. Det blir också mindre tid att prata med varandra inom personalgruppen.
– Vi får mycket information i tamburen eller ute på gården, men vi hinner inte prata med varandra, säger Monica Wiklund-Björkroos.
De är framför allt oroliga för hur de nya reglerna kan påverka inställningen till att ha små barn på dagis. Signalen kan bli att det är helt okej att föra dit sin bebis.
– Man kanske tänker att om alla andra gör så, gör jag också det, säger Sandra Österberg.
– Var kommer det att finnas tid för de primära behoven? Att ta det lugnt, sitta i en famn och prata? Om den subjektiva rätten utökar tiden som barnen är på dagis känner jag mig rädd när jag tänker på ettåringarna. Det måste finnas en famn för dem, säger Monica Wiklund-Björkroos.
Finns det en risk att personal slutar på grund av det här?
– Det kan definitivt leda till det, på grund av ökad arbetsbelastning, säger Linda Jansson.
Hon slutade själv arbeta inom barnomsorgen när hon kände att det blev omöjligt att se till varje individs behov.
– Jag klarade inte av att ha 21 barn och känna att jag borde se dem alla, men inte hinna med det. Det blev för stressigt.
Sämre kommunikation
Redan i dag är alltså resurserna för små och barngrupperna för stora, anser de.
– Man älskar sitt jobb, men jobbsituationen har förändrats. Det nöter på en, säger Sandra Österberg.
Hela samhället har samtidigt blivit snedvridet och mer stressigt de senaste sex, sju åren, säger hon. I barngrupperna märks den förändringen i form av sämre sociala färdigheter, sämre uttrycksförmåga och sämre förståelse för kroppsspråk.
– Sådant lär barn sig ofta genom rollekar, men de har nästan försvunnit helt, säger Monica Wiklund-Björkroos.
Koncentrationsförmågan och språket har också blivit fattigare.
– Barn har svårare att kommunicera med ord nu.
Vad anser ni behöver ske?
– Man behöver våga sätta in mer resurser och mer personal. Då hinner vi språkträna det enskilda barnet. Se inte barn som en siffra, barn är individer med egna behov, säger Sandra Österberg.
– Jag skulle också vilja se att våra yrken skulle få en högre status. Upp med statusen och lönen, säger hon.
Det skulle också behövas en satsning på att stärka vårdnadshavarnas självförtroende, eftersom vårdnadshavarna är det bästa för barnen.
– De behöver känna att barnet har det bra hos dem också. Man behöver visa barn att det är okej att bara vara hemma och göra ingenting.
Tydliga rekommendationer om skärmanvändning – både för vårdnadshavare och barn – skulle också kunna vara bra.
– Om det finns riktlinjer om de här sakerna kan man hänvisa till dem. Rådgivningen skulle i ett tidigt skede kunna informera om hur lite man ska använda skärmar. Man ska inte skuldbelägga vårdnadshavare, men de är förebilder. Det är bra om man tänker efter, säger Linda Jansson.