”Sista insläpp 02.30” står det på dörren till Alvas gamla lokaler. Dörren är dammig och en intorkad fläck som ser ut att komma från någon färgglad dryck har stelnat för länge sedan på nederkanten av glaset. Tony ”Trumman” Mattsson sätter i nyckeln till dörren och vi stiger in i ett disigt mörker.
– Jag går ner och lägger på lamporna först, säger Tony Mattsson och sätter av nedför den dunkla trappan med ficklampan i högsta hugg.
Med oss har vi Pia Aaltonen, före detta nattklubbschef på Alvas, och vd:n Ann-Louise Djupsund som var med och startade upp nattklubben 1994.
– Det var länge sedan man gick ner för de här trapporna, säger Pia Aaltonen och kikar ner i mörkret.
Undertecknad har själv aldrig besökt lokalen och har bara rövarhistorier och idel lovord från ”den gamla goda tiden” till hjälp för att visualisera den smått legendariska klubben. Så plötsligt blinkar lamporna till och rum efter rum lyses upp.
– Men där är ju du, säger Ann-Louise Djupsund och pekar på en gammal affisch med en något yngre och leende version av Pia.
– Åh, nej! säger Pia Aaltonen med ett skratt och går närmare för att inspektera bilden.
– Då var jag 24, det är exakt 20 år sedan. Det är lite vemodigt att komma hit ner, säger hon och får ett nickande medhåll av Ann-Louise Djupsund som insuper lokalen med nyfiken blick.
Nostalgi och diverse skrot
Vid jackrummets ingång står en skylt som utannonserar ett evenemang på Alvas den 30 september 2006.
– Det är från sista kvällen, säger Tony Mattson som nu återvänt från sin lamptändarrunda. 
Då fick man dansa till rockbandet Razamanaz och dj:s med Ibizavibbar och minnas de gångna tolv åren som Alvas tjänade som ett av Ålands populäraste nattillhåll. Sviktande lönsamhet gjorde att klubben stängde igen portarna och sedan dess har den stått här, i princip orörd, och samlat damm.
När vi kliver in i den lilla rockpuben blir Tony Mattsson nostalgisk. 
– Här har jag gjort 700 spelningar eller liknande. Jag började spela här med husbandet ”&” sommaren 1995. Det är bra akustik här inne, det finns inga raka hörn, säger han och pekar mot de rundade kanterna som omger rummet.
Bakom bardisken står en hylla med en Jack Daniels och diverse konstigheter, bland annat en gammal dammsugare.
– Den fick vi av min pappa, säger Ann-Louise Djuspund.
– Vi hade diverse skrot upphängt på väggarna, säger Tony Mattsson. 
Fotografen frågar om han får stå på bardisken för att ta en bild av den kuriosa samlingen.
– Haha, ja, du är nog inte den första som står där, säger Ann-Louise Djupsund.
Stagedive från scenen
Rummet ser i princip orört ut, med undantag av märken i golvet som visar på var högtalare och musikutrustning en gång stått. Framför bardisken står en sliten pall och de mörka ståborden är täckta med ett fint lager damm. I taket hänger några fläktar som mot alla odds ännu glänser i guldiga toner.
– Jag har ett starkt minne av en kille som stod på ett ståbord och slängde med håret och vi hade de här fläktarna igång. Jag var rädd att han skulle fastna med håret, säger Ann-Louise Djupsund.
– Ja, Conny Johns! När han stagedivade, utropar Pia Aaltonen med ett brett leende.
Vi fortsätter vidare in i den angränsande loungen och vidare ut till dansgolvet. Det stora golvet ligger öde och en ensam discokula speglar sig i ficklampornas sken.
– Oj, man blir så nostalgisk, säger Ann-Louie Djupsund.
– Många flashbacks, instämmer Pia Aaltonen.
Känslorna som alla tre återkommer till är värme, gemenskap och sammanhållning.
– Det var en väldigt familjär stämning här, säger Ann-Louise Djupsund.
– Det var sällan det var bråk. Folk kände att ”det här är vårt ställe, här bråkar vi inte och förstör”, säger Tony Mattsson. 
– Det var speciellt när det fanns två skilda stilar, säger Pia Aaltonen och syftar på rockpuben i andra ändan och discogolvet som regerades av techno och hip-hop.
– Många tyckte det var en del av Alvas styrka, säger Tony Mattsson.
Här på det stora dansgolvet anordnades många episka kvällar, berättar sällskapet, Halloweenkvällarna bland annat.
– Det blev ju enormt stort, säger Pia Aaltonen.
– Personalen brann för det. Vi dekorerade hela veckan före, säger Tony Mattsson.
Kvarglömd ketchup och breezer
Vår upptäcktsfärd tar oss sedan vidare in i det enorma köket där vi fortfarande kan hitta kvarlämnad disk, enstaka ketchupflaskor samt ett six-pack breezer.
– Någon som vill ha kaffe, frågar Pia Aaltonen och lyfter upp en halvtom kaffepulverbehållare.
Bredvid köket ligger kontoret som fortfarande hyser pärmar och anteckningsblock. På väggen hänger foton och urklipp från svunna tider.
Längre bort hittar vi ett bombskydd, omklädningsrum och bandrum.
– Det var bandens rum innan de skulle upp på scenen.
Efter drygt en tjugo minuters rundvandring har vi avverkat hela den stora nattklubben, skrymslen och allt. Så här ser det alltså ut. Övergivet och kvarglömt, som en dammig hyllning till forna glansdagar. Fortfarande efter åtta år har man inte hittat en ny användning för lokalerna som endast sporadiskt används som förvaringsutrymme. 
– För att man ska kunna ha verksamhet här krävs det stora renoveringar, säger Ann-Louise Djupsund.
– Det behöver elsaneras och bytas stammar till exempel, säger Tony Mattsson.
Och om lokalen någon gång får ett nytt syfte tror gänget inte att det blir för en återuppstånden nattklubb.
– Det har alltid varit svårt att köra två nattklubbar på samma gång på Åland, säger Tony Mattsson. 
– Det finns för lite underlag, säger Pia Aaltonen.
Men rövarhistorierna och lovorden lever kvar.
– Jag tror många här på ön har goda minnen från Alvas, säger Pia Aaltonen. 
– Det var jätteroligt, men allt har sin tid, säger Ann-Louise Djupsund.
 

Heidi Hendersson