Enligt traditionen och till tonerna av fiolmusik vandrar fanbärare, lagtingsledamöter, ministrar och ålänningar genom staden och fram till Julius Sundbloms staty. Firandet är på många sätt som det brukar, men samtidigt väldigt speciellt. I och med fjolårets pandemipåverkade firande har det nu gått två år utan ett ordentligt firande, och årets firande är dessutom starten på Åland 100.
I år bjuds det inte på någon tårta. Däremot lyser solen varm över firandet samtidigt som många kan begrunda var Åland och självstyrelsen står i dag.
Kvällens tal hålls av vicetalman Katrin Sjögren.
– Det är vi, alla, som är självstyrelsen. Självstyrelsen, det är vi, inleder hon med att säga.
Hon talar därefter om det som varit och det som är Åland. Självstyrelsens legala grund och de möjligheter som havet utgör.
– Ett litet havsomslutet örike som fångat och förfinat möjligheterna som var förutbestämda och givna. Havet, en faktisk fysisk begränsning men samtidigt inger det många av oss den totala frihetskänslan. Men även ett löfte och en försäkran om möjligheten att kunna ta sig vidare, utåt, bortom horisonten till den stora världen.
Nu börjar festen
I talet lyfter hon också hur åländska småskaligheten och ålänningarnas målmedvetenhet och egensinne lagt grunden för den framgång och välfärd som genom åren byggts upp.
– Ingen annanstans i världen är man så selfmade som just på Åland, inte ens i Amerika. En tro på sin egen förmåga, egensinnighet och obändighet fick Joel att måla, Algot att starta rederi, Sally och Anni att skriva och generationer av åländska politiker att förvalta och förfina självstyrelsen, konstaterar hon framför åhörarna.
Katrin Sjögren framhåller också att Åland har framtiden framför sig. Om pandemin konstaterar hon att den lärt oss mycket, men att vi nu trots allt är på väg ur den och in i ett år av firande.
– I dag börjar festen!
– Det måste vara en av de högsta vinsterna i livets lotteri att födas och växa upp här på Åland i fred och frihet, omgiven av hav, skog och natur. I ett samhälle som till stor utsträckning präglas av en känsla av sammanhang, egenmakt och tillit. Nu måste vi tillsammans fortsätta att bygga det samhälle vi vill ha, inte bara för oss själva utan också för våra barn och barnbarn.
Kevin Eriksson