Sverige har länge präglats av politisk förutsägbarhet.
Makten har lugnt skiftat mellan två resonabla block som styrt landet vidare utan tvära kast. I retoriken har rödgröna och allianspartier bedyrat att man är olika varandra. Men ser man till synen på grundläggande värdefrågor, Sveriges plats i världen och mycket annat har samförstånd rått.
Populistvågen har inte heller rullat över landet lika kraftigt som på många andra ställen. Sverigedemokraterna har vuxit men hållits borta från inflytande via handslag mellan övriga partier.
Men nu tycks hela det här upplägget skaka i grunden.
Jimmie Åkessons Sverigedemokrater, med ett förflutet i skinnskalle- och vitmakt-miljön, har redan under innevarande period bildat ett tredje block som gett Stefan Löfvens minoritetsregering ständig huvudvärk. Trenden ser nu ut att stärkas. I mätningar landar partiet kring 20 procent.
Förklaringen är sannolikt inte att en femtedel av svenskarna plötsligt blivit rasister. Snarare får uppsvinget tolkas som att många svenskar nu är kritiska till det sätt integrationen hanterats och det faktum att Sverige på senare år släppt in fler flyktingar än alla europeiska länder utom jätten Tyskland.
Då lägger man sin röst på den som tydligast säger det här.
Parallellt med det här ser även Vänsterpartiet, på den andra ytterkanten, ut att gå mot ett strålande val. Man ligger i mätningarna runt 10 procent, vilket skulle innebära nästan en fördubbling med senaste valresultat om siffran står sig till valdagen.
Jonas Sjöstedt har av allt att döma lyckats göra inbrytningar på Socialdemokraternas vänsterflank och gynnas troligen även av att Stefan Löfven skärpt tonen i asylfrågan så att han numera nästan låter som Åkesson. Sammantaget, om det här står sig, skulle det innebära att 30 procent av Sveriges nästa riksdag kan befolkas av ledamöter från partier som vill ta Sverige ut ur EU och som i största allmänhet ser sig som antisystempartier. Det vore i så fall onekligen en ny situation jämfört med senaste års lugna lunk.
Utvecklingen har alla förutsättningar att ruska om svensk politik och inte minst regeringsbildningen. Känsligast av allt blir hur övriga partier ska förhålla sig till Sverigedemokraterna, som hittills hållits i karantän. Kan de fortsätta med den här taktiken om partiet skulle bli näststörst, kanske störst?
Är det då fortfarande rimligt att utestänga partiet från ordförandeposter i utskott och rita överenskommelser vars enda syfte är att runda Åkesson? Eller ska man så sakteliga börja samtala med Sverigedemokraterna och integrera dem? Ett spår Moderaterna mest uttalat är inne på.
På sina håll utmålas nu alla öppningar av det här slaget som ett hot mot demokratin – läs exempelvis lagtingsledamot Tony Wikströms (S) inlägg i onsdagens tidning. Men i själva verket har Norden inklusive Sverige en lång tradition av att inlemma den här typen av rörelser och yttringar i samhällsbygget.
Vänsterpartiet var utestängt från inflytande i riksdagen så länge man odlade nära kontakter till Sovjet och omfamnade en antidemokratisk ideologi. Men i takt med att världen förändrades och partiet slipade bort de mest radikala kanterna bjöds man stegvis in i värmen.
Sannfinländarna släpptes hela vägen in i regeringen eftersom Centern och Samlingspartiet menade att de också borde tvingas ta ansvar för den politik de vann valet på. Samma taktik tillämpades tidigare på föregångaren Landsbygdspartiet med liknande resultat –revolten mildrades, signalen togs emot och bakades i någon mån in i den fortsatta politiken.
Även i Danmark och Norge har en motsvarande väg valts för Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Också svenska partier har i linjedragningar redan tydligt närmat sig det sverigedemokratiska budskapet; en markering till den opinion som nu visar sitt missnöje att man hör den och tar till sig.
Kompromisser av det här slaget är aldrig enkla och det gäller att inte förhandla bort grundläggande rättigheter som ska stå över sakpolitik och enskilda områden. Lika fullt har Norden i många tidigare fall på det här området valt att föra dialog snarare än bojkotta, något man varit orolig för att bara ska leda till ökad radikalisering och polarisering.
Det återstår nu att se i vilken utsträckning och hur det här kommer att ske med Sverigedemokraterna. Att det kommer att ske verkar dock alltmer klart om dagens valvindar håller i sig.

Niklas Lampi