Nöjestidningen XIT fyller 15 år i år! 2 oktober närmare bestämt. Låt oss spola tillbaka VHS-kassetten till 1994.
Det lider mot höst, Dennis Jansson vaknar en morgon och tänker "starta tidning vore kul". Han samlar ihop ett gäng grabbar och tjejer - tillräckligt många för att plita ihop 16 sidor.
Hälsningen på ledarsidan i första numret lyder "Nu är XIT här! Välkommen! Skall man väl säga. En ny tidning, nämligen just denna har sett dagens ljus. Bakom den ligger vi, det vill säga några ungdomar som ville pröva på någonting nytt [...] XIT riktar sig inte till någon speciell åldersgrupp - om du anser dig kunna ta saker och ting med rätt dos allvar hittar du nog något i XIT som passar dig. Vi är inte politiska. Vi är inte oseriösa. Vi är inte heller allvarliga. Vi vill underhålla och informera. Lyckas vi med det är vår målsättning nådd."
Efter några nummer formas det som kallas "XIT-gänget": Fred Forsell, Jonas Wilén, Challe Högback, Igge Holmberg, Joakim Saul och, givetvis, Dennis Jansson.
Allmänheten är delad. Antingen hatar man XIT eller så älskar man XIT. Nu i efterhand talar vi om den röda XIT-tiden. Den perioden som tidningen, enligt många, var bäst.
Detta visar inte minst en omröstning på XIT:s hemsida som genomfördes i augusti 2007. På frågan "Vem är XIT:s bästa chefredaktör genom tiderna?" får Fred Forsell 53% av 407 röster.
Tidningen under den röda logotypen var djupt åländskt förankrad med rubriker som "Hembränt på Åland", "Fredagsfeeling på Sittkoff" och "Åländsk biohistoria".
1999 skiftar XIT-logotypen färg från röd till blå.
Tanken är att tidningen ska flirta mer med Östersjöområdet samt även lägga in en stöt på Stockholm, Åbo och Helsingfors. En "Tax free-edition" trycks specifikt för kryssningsfärjorna.
12 januari skriver Ålandstidningen om Fred Forsell som slutar på XIT.
På frågan om hans avhopp beror på trassel bland medarbetarna svarar han "nej, absolut inte, vi är bundisar. Men den nya riktningen som XIT tar nu är inte riktigt min grej, Jag är varken intresserad av eller vill skriva den typen av artiklar".
Ekonomiskt sett går tidningen bättre.
Intresset bland läsarna avtar emellertid i takt med att XIT närmar sig formatet av en turistbroschyr.
Och så småningom märker annonsörerna att ingen läser tidningen och utan annonsörer är det svårt att driva gratistidning.
Men. Nu är det nya tider. Igen.
Vår tanke med tidningen är precis densamma som XIT-gängets för 15 år sedan. Vi på redaktionen vill att XIT ska vara en rolig tidning.
Även om dagens tidning i jämförelse med "Den röda XIT" är mycket snällare i allt från satir till språkbruk upprör den fortfarande.
I vintras förde vi till exempel en mejlkonversation med en förargad man som skrev "Jag tycker att det som står i XIT, eller skall vi koncentrera oss på det senaste numret, julnumret, håller en väldigt låg nivå. Vad är det som avses när nästan allt som står i tidningen håller sig i nivån lite under bältet? Det är könsord, svordomar, personpåhopp (ett ständigt skämtande med åländska offentliga personer) blandat med de sedvanliga partybilderna, där alkoholen flödar. Och så skickar ni hem tidningen till alla åländska hem [...] När skall ni växa till er?"
På detta svarade vi att XIT:s syfte är att underhålla, sticka ut och försöka fånga den åländska vardagen som den faktiskt ser ut, med svordomar, alkohol och allt vad det innebär. Vi har aldrig uppmanat barn att läsa XIT. Men vi kan heller inte stå parkerade vid postlådorna och rycka tidningen ur händerna på dem.
XIT ska uppröra. Det är uppenbart. Däremot vill läsare som den här förargade mannen och en del annonsörer att XIT ska vara en snäll tidning. Men annonsörerna vill, som sagt, annonsera i en tidning som blir läst och en nöjestidning i turistbroschyrsformat med grått och tråkigt innehåll läser ingen.
15 år är mycket i gratistidningsår. XIT har haft sina upp- och nedgångar. Vi på redaktionen hoppas att ni i dagsläget är stolta över tidningen. Ålänningarnas nöjestidning. Den där roliga, gapiga tidningen.
Om inte är det bara att höra av sig.
Ålandstidningen