Fåglarna kvittrar, solen skiner och blommorna slår ut en efter en och tävlar om vem som doftar ljuvligast och vem som är vackrast. På vägen åker en traktor, jag hör knattret från tangentbordet på övre våningen där min sambo jobbar på distans ackompanjerad av hackspetten som hackar frenetiskt i tallen utanför fönstret där jag sitter och funderar på om jag ska gå ut och skära av några rabarberstjälkar till en paj.
Här ute i skärgården kan man lätt glömma bort det som händer ute i stora världen för i det lilla samhället jag vistas i märks ingenting. Alla jobbar på med sitt för jobba det gör man här ute. Ibland så tror jag att det sitter i skärgårdens dna att man ska jobba från morgon till kväll, gammal som ung. Så är det bara, det är en livsstil, och gillar man det inte så kanske man hamnat på fel plats.
Min sambo Kenneth och jag känner att vi hamnat på rätt plats. Vi är kanske lite udda fåglar bland dessa inbitna skärgårdsbor men de accepterar oss för de vi är och värdesätter vår närvaro. För människor här ute är så innerligt glada över att någon vill vistas i deras lilla samhälle där alla hjälper alla och talkoandan är lika självklar som att andas. Allt går att lösa med gemensamma krafter och är det något man saknar så fixar man det själv.
Tro nu inte att livet i skärgården bara är guld och gröna skogar. Självklart finns här problem som på alla andra ställen men folk ute i skärgården har en benägenhet att lösa problemen själv för man förlitar sig inte på att någon annan ska lösa ens problem.
Jag beundrar alla här ute som har en förmåga att vara sin egen lyckas smed. Många har skapat egna företag och kommer ständigt på nya saker att förtjäna sitt levebröd på även om ovissheten alltid finns och många företag är turismrelaterade och då är man så beroende av väder och vind, världsläget, pandemier och kommer turisterna att dyka upp?
Jag tror det största problemet för skärgården är att det inte alltid finns en förståelse för skärgårdsborna och deras behov. Många gånger bestäms saker över skärgårdsbornas huvuden av personer som inte varit längre ut från Mariehamn än till Maxinge. Det upplevs alltid att skärgårdsborna gnäller men vem ska annars se till deras rättigheter om inte de själva? För inte är det våra valda politiker.
Spaltmetrar upp och ner har skrivits och kommer att skrivas om skärgårdstrafiken. Många politiker med skärgårdsbakgrund har glömt att de kommer från skärgården och står inte upp tillräckligt på barrikaderna utan allt känns bara som ett politiskt spel där makt och antalet röster till eget parti är huvudsaken. Mycket snack och liten verkstad! Skärgårdstrafiken är skärgårdsbornas landsväg och den måste fungera för att man ska kunna överleva. Ålandstrafikens bokningssystem och regler kommer vi väl aldrig att förstå oss på. Tonnaget är gammalt och på vissa linjer har man färjor till ve och förbannelse medan andra linjer får hanka sig fram med en. Allt för ofta står färjorna på grund av motorhaveri eller något annat och den tunga trafiken tar mycket plats från både skärgårdsbor och turister. Tunnlar, broar och färjor av skiftande slag utreds och förkastas i en aldrig sinande ström medan faktum kvarstår: inget blir bättre utan vi står och stampar på samma ställe hela tiden. Varje ny regering vill lämna sina avtryck medan skärgården avbefolkas sakta men säkert då inga förutsättningar ges. En ”levande skärgård” existerar inte utan är en floskel som används när fantasin tar slut men man vill att det ska låta bra.
Varför lämnar man inte bara över skärgårdstrafiken till skärgårdsborna som använder sig av färjorna och har förståelse för hur den ska fungera? Nu besluts allt av personer som åker färjorna allt för sällan för att förstå vad färjorna är till för och Ålandstrafikens kontor kunde väl lika bra finnas ute i skärgården som på Strandgatan i Mariehamn. Detta skulle skapa nya arbetsplatser i skärgården.
För skärgården är så mycket mer än midsommarfirande eller en maffig wienerschnitzel på Salteriet eller en god abborre på Glada Laxen. För att dessa goda maträtter ska kunna köpas av gästande semesterfirare krävs en bättre infrastruktur och lite mer jobb i bakgrunden än det som syns på ytan.
Ekonomin för skärgårdsbutikerna som är öarnas livsnerv inte heller lätt att få ihop. Dessa sambandscentraler där man får köpa det man behöver, som fungerar som post, Alkos utlämningsplats, umgängesplats, skvallercentral och terapistuga är livsviktiga för alla skärgårdsbor. Visst, utbudet är begränsat och det kan inte vara som i stora supermarketar och priserna är lite högre på varor men utan ”Handelin” står samhället stilla.
För mig som kulturarbetare är skärgården ett paradis. Även om underlaget är litet går man man ur huset då kulturella begivenheter ordnas. Jag fick i ett tidigt skede höra att ”speciellt religiösa är vi inte men kultur tycker vi om” vilket gladde mitt hjärta. Så nu försöker min sambo och jag bidra med kultur så mycket vi hinner och orkar. Drömmen är att kunna skapa en Kulturverkstad där olika kulturella yttringar möts i en skön blandning och drar nytta av och stimulerar varann. Kanske, kanske …
Nu kan någon tycka att vad ska hon komma och uttrycka sig om skärgården som inte är född där? Och visst, jag är inte född i skärgården men jag är här för att stanna. Mitt hjärta klappar för skärgården och för Lappo och jag vill fortsättningsvis kunna tillbringa det mesta av min tid här om bara förutsättningar finns. Om vi inte själva engagerar oss i den miljö vi vistas i kan vi inte heller lösa problemen som finns runt om oss.
Maria Mäntylä, deltidsskärgårdsbo och kulturarbetare
Ålandstidningen