Navigationsskolan i Mariehamn uppfördes under åren 1937-38 efter Lars Soncks ritningar. Med sitt upphöjda läge och sjöfartshistoriska betydelse är byggnaden ett av stadens landmärken.
1972 revs det ursprungliga tornrummet ovanför trapphuset och ersattes av den nuvarande utbyggnaden på taket. Olika arkitekturspråk korsades. Lars Soncks släktingar har onekligen en poäng i att påbyggnaden skiljer sig mot Soncks ursprungliga formspråk och huvudintention med byggnadens utseende.
Kulturbyrån håller i ett utlåtande med om att ”dessa förändringar delvis ändrat byggnadens karaktär” samt att släktingarna ”genom ärvd upphovsrätt och där tillhörande respekträtt, har fog för sin framställan då de rimligtvis borde kunna motsätta sig att verket presenteras i sammanhang som kan vara kränkande för upphovsmannen. Yrkandet om att när den ursprungliga arkitekten nämns, skall det alltid nämnas att påbyggnaden är planerad av någon annan, är alltså relevant.”
1972 rådde andra arkitektoniska ideal än 1936 då Lars Sonck slutförde ursprungsritningen. Påbyggnaden i sig och dess egen upphovsrätt kan försvaras utifrån sina egna arkitektoniska värden. Det är kombinationen som skapar problemet. Man brukar tala om verkshöjd när man bedömer ett konstnärligt uttrycks kvalitet och unicitet. Som en av Ålands och Mariehamns främsta arkitekter råder det ingen diskussion om att Lars Soncks byggnader besitter avsevärd verkshöjd.

Frågan om byggnadsupphovsrätt ligger hos Undervisnings- och kulturministeriet. Det förväntas komma med ett utlåtande inom ett halvår.
Men det är ju inget som hindrar att Mariehamn går Lars Soncks släktingar till mötes direkt och lägger till en rad om påbyggnaden i sitt webbpublicerade informationsmaterial om stadens byggnadshistoria.
Vi lever i en samplingskultur där det lånas och stjäls friskt, inte minst på nätet. Ibland uppstår nya spännande korsbefruktningar, men oftast resulterar det i platta imitationer. Att skydda upphovsrätten är en grundbult för samhällsutveckling.
Frågan aktualiserar dessutom den märkligt frånvarande debatten om stadsutvecklingen i Mariehamn. Entreprenörer vill bygga nytt och utveckla. Historiker vill bevara de gamla miljöerna för att inte urholka stadens själ. De båda sidorna har ofta mycket liten förståelse för varandras argument. Det är svårt att skapa generella regelverk som fungerar i alla situationer. Varje fall behöver sin individuella prövning.
Bevararna har ofta svårare att få gehör för sina argument eftersom de bygger på estetiska och därmed mer abstrakta värden än entreprenörernas mer pekuniära utfästelser.
Det levande samhället behöver båda strävanden.

Petter Lobråten