#Metoo-vittnesmålen slog välkommet upp fönstret mot de unkna rum där många pojkar och män anser sig ha rätten att göra vad de vill med flickors och kvinnors kroppar. Mängden vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp var skrämmande både i sin omfattning och i sin vardagliga sjaskighet.
Det kändes som att en nödvändig diskussion äntligen hade tagit sin början. Att könsmaktsordning skulle bli ett allmänt känt begrepp och att den svenska valrörelsen skulle ägna åtminstone lite tid åt problematiken.
Men i dag, bara ett år senare, tycks diskussionen ha dött ut. Visst görs det fortfarande enstaka försök till utspel. Det kommer ut antologier med vittnesmålstexter och en och annan tidskrift ägnar #metoo ett temanummer. Men i media och i det allmänna medvetandet är det färdigpratat.
Vilket är en tragedi. #metoo handlade inte om att få prata av sig, utan om att få till stånd en samhällsförändring. Ty problemet består.
För denna monumentala dikeskörning måste media ta ett stort ansvar. När #metoo rasade som mest drogs flera tidningar, tv-program och radiokanaler med i rusig iver, vägledda av det vildsinta klimatet på sociala medier där inga publicistiska regler råder alls.
Strävan efter att vara den som drev frågan hårdast och kom med de saftigaste avslöjandena gjorde att normalt förnuftiga redaktioner kastade de normala publicistiska övervägandena överbord. Kändisar som Aftonbladetskribenten Fredrik Virtanen och tv-personligheten Martin Timell, som båda anklagades för våldtäkt, namngavs långt innan deras skuld kunnat bevisas. Båda blev föremål för polisutredningar som sedermera lades ned i brist på bevis eftersom de påstådda gärningarna skett för så länge sedan.
Pressens Opinionsnämnd (PO) fick in mängder av anmälningar från personer som ansåg sig illa behandlade. Av elva anmälda tidningar fällde PO tio för brott mot god publicistisk sed. Bland de klandrade finns de största: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Enligt PO var det fel att namnge såväl Virtanen som Timell. Granskningsnämnden som granskar publiceringar i tv och radio fällde Sverige radio, SVT och TV4 med samma resonemang.
PO Ola Sigvardsson påpekade att fällningarna inte handlade om sanningshalten i skriverierna, utan om hur publiceringarna gjorts.
”Pressetikens uppgift är att se till att det inte utnyttjas för att tillfoga enskilda människor oförsvarliga skador av det som publiceras. Ordet ”oförsvarliga” är centralt i sammanhanget. I praktiken betyder det att pressen får publicera nedsättande uppgifter om enskilda personer – om det är försvarligt.”
När sedan SVT:s grävande magasin ”Uppdrag Granskning” gjorde sitt omtalade program om #metoo-debatten ägnade man det mesta av krutet åt att misstänkliggöra den kvinna som startade den svenska metoo-vågen genom att på sitt välbesökta Instagramkonto anklaga Fredrik Virtanen för våldtäkt. Men de grävande journalisterna misslyckades helt med att ställa de stora mediebolagens chefer till svars.
Den tragiska kontentan blev att skeptiker och motståndare kunde avfärda hela #metoo-debatten som överdriven och onödig.
Frågan är nu hur man går vidare och återupplivar diskussionen om denna så fundamentala fråga för hela samhället. Det är nu vi har chansen, för den här typen av social urladdning kommer inte speciellt ofta. De vittnande kvinnorna har gjorts sitt. Var är de politiska idéerna?
Petter Lobråten