En av de mest använda modellerna för att förstå kulturella skillnader är Hofstedes kulturdimensionsteori. Den holländska socialpsykologen Geert Hofstede, som dog tidigare i år, skapade under sin karriär ett ramverk för kommunikation mellan kulturer som bygger på sex olika dimensioner.
En av dessa är kontrasten mellan maskulin och feminin kultur. En maskulin kultur karakteriseras av konkurrens och prestationer, dådkraft och ambition. En feminin kultur å andra sidan ska förstås som en preferens för samarbete, ödmjukhet och omsorg.
Även om Hofstedes modell behöver alla dimensionerna för att vara komplett, och även om den är tänkt att användas för att förbättra kommunikationen mellan kulturer, är det populärt att jämföra framför allt länder även på enskilda dimensioner. Vi kan då konstatera att Japan brukar vara etta på maskulinitetsskalan medan de nordiska länderna är mest feminina.
I statistik från Hofstede Insights, ett konsultbolag med grund i socialpsykologens forskning, sticker Sverige ut som världens mest feminina land, med fem maskulinitetspoäng av 100 möjliga, tätt följt av Norge och Danmark. Finland är någon sorts mellanting mellan de extremt feminina skandinaviska länderna och den maskulina germanska kulturen, men klassas ändå i ett globalt perspektiv som ett feminint land.
Den här sortens indelning borde egentligen vara helt otidsenlig. Det normkritiska perspektivet slog för flera årtionden rot i universitetsvärlden och har därifrån spridit sig till de flesta delar av samhället. Enligt detta postmoderna teoribygge är maskulint och feminint en socialt konstruerad motsättning som bör motarbetas.
Speciellt männen har fått sig med den intersektionella sleven. Det maskulina sägs vara roten till en mängd samhälleliga problem, framför allt våld i olika former. Sexuellt våld, som Ålandstidningen i går rapporterade förekommit i ovanligt stor utsträckning på Åland hittills i år, är ett typiskt exempel.
Det behöver knappast påpekas att en hög grad av maskulinitet inte korrelerar med antalet våldsdåd. Både mord och sexuellt våld förekommer i betydligt högre utsträckning i Sverige, världens mest feminina land enligt Hofstedes modell, än i Japan, det mest maskulina.
För att hantera den så kallade giftiga maskulinitet som sägs prägla samhället, förväntas män ta ett kollektivt ansvar för de våldsdåd som äger rum genom att motarbeta de dominerande mansnormerna. I stället för att analysera skillnaden mellan det maskulina och det feminina med avsikten att öka förståelsen och förbättra kommunikationen, som Hofstedes modell gör, är det normkritiska projektet ute efter att sudda ut skillnaderna. Resultatet är oundvikligen kaos och bedrövelse.
I verkligheten är dualism något att bejaka. De maskulina och feminina egenskaper som används i Hofstedes modell illustrerar väl detta faktum. Samarbete, en feminin egenskap, är uppenbarligen nödvändigt för ett fungerande samhälle, samtidigt som ett ensidigt fokus på samarbete leder till passivitet. Ett maskulint fokus på enskilda prestationer är nödvändigt för företagande och innovation, men taget till sin spets kan det leda till en form av samhällelig stratifiering som få skulle uppskatta.
Detsamma gäller på ett metafysiskt plan. Gud och djävulen som slåss om människornas själar, det mörka yin och det ljusa yang som både existerar bredvid och i varandra, den hinduistiska gudinnan Kalis tvetydighet som både dödare och livgivare... Det finns en orsak till att de flesta kulturer både i dag och genom historien har lagt stor vikt vid dualism. Utan dessa motsättningar blir den mänskliga tillvaron obegriplig.
Det normkritiska perspektiv som i dag dominerar allt från dagisverksamhet till universitetsväsende har vissa ytligt sympatiska drag. Det är rimligt att på ett individuellt plan reflektera över sin egen plats i samhället och hur man subjektivt anser sig passa in. Det är också hälsosamt att inse att de normer som existerar ska ses som riktmärken, inte som tvingande regler.
I ett större perspektiv innebär dock den postmoderna normkritiken oundvikligen både en nerbrytning av de strukturer som får samhället att fungera och dessutom stort lidande på individnivå.
När normkritik blir ett krav finns det varken ledstjärnor eller måttstockar för individuellt beteende. En sådan situation skapar just de rotlösa och våldsamma unga män som normkritikens förespråkare säger sig vilja förebygga.
Vägen till balans i den här frågan, och till ett sant jämlikt samhälle, är inte att försöka sudda ut skillnaderna mellan maskulint och feminint utan att bejaka dem.
Henrik Herlin