Så brast äntligen dammen av undanträngd kvinnlig ilska, frustration och missriktad skam också i Svenskfinland. I går morse började uppropet #dammenbrister publicera en del av de runt 900 vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier som kvinnor upplevt i Svenskfinland och på Åland. Över 6.100 kvinnor har skrivit under uppropet med sina namn.
Det är välgörande att bubblan spräckts även här, efter den enorma mängden svenska vittnesmål som publicerats de senaste veckorna. Att uppropet #dammenbrister funnits och samlat material i det tysta har varit känt, men nästan all media har respekterat att vänta med att berätta om det tills den officiella lanseringsdagen i går. För det här handlar inte om makthavare som intrigerar i hemlighet utan om offer som äntligen sett en möjlighet att utan att bli dömd på förhand få berätta om kränkande och förnedrande övergrepp. En möjlighet att placera om skulden dit där den här hemma: Hos förövaren och inte hos offret.
Inför denna svarta flodvåg av hemska och personliga berättelser är det bara att vara tyst och lyssna, speciellt som manlig ledarskribent. Det här är berättelser som måste få uttryckas av både individuella och samhällsterapeutiska skäl. Att de är så många att man blir alldeles utmattad snarare understryker behovet än tyder på att det börjar bli nog.
Det spelar just nu ingen roll att det finns många män som inte beter sig så här illa. Poängen är att tillräckligt många män tydligen gör det eftersom nästan alla kvinnor blivit utsatta på något vis, och precis alla känner någon som utsatts. De män som inte känner sig träffade personligen har ju heller ingen orsak att bli upprörda för egen del, men väl bli mer uppmärksamma på vad som sker i deras egen omgivning.
En sak som slår en när man läser dessa historier om våldtäkter, övergrepp och kränkningar är hur småaktigt vardagssjaskigt många män tar sig rätten att bete sig. Utseende kommenteras, det ”skämtas” med tydliga sexuella undertoner, det tafsas och kladdas.
Många män tycks sakna kompetens att tyda signaler och många tycks välja att inte lyssna på dem. Många tycks tro att ”spela svårfångad” är en flirtteknik som kvinnor använder när de är speciellt intresserade. Vilket, för att komplicera saker, dessutom faktisk förekommer eftersom samhällsnormen fortfarande dikterar att kvinnor ska hålla på sig sexuellt för att inte betraktas som lösaktiga, och män ska ta för sig för att inte verka veka och för snälla.
Journalisten Åsa Beckman lyfter i en krönika i Dagens Nyheter att #metoo-uppropet också kan innebära ett upprättelse för de ”snälla” männen som hamnat skuggan av de mer spännande ”farliga” alfahanarna som stjäl allt syre.
Den där emotionella analfabetismen grundläggs under uppväxten. Vittnesmålen om de många sexuella kränkningarna mot både elever och lärare inom skolan är speciellt upprörande eftersom de cementerar senare beteendemönster.
Men som alltid gäller det att försöka hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Flirtande och välkommen fysisk beröring tillhör det finaste livet har att erbjuda. Vilket inte betyder att tjatsex och tvångskramar är något man måste ställa upp på.
Juri von Bonsdorff skriver i en krönika i Hbl att det vore synd om det lilla barnbarnets farfarskram förbjöds i ren panik. Men samtidigt måste även barn få bestämma själva vem de vill krama.
Ju längre kampanjen pågår desto mer växer behovet hos många män att få diskutera och ifrågasätta. Delvis beroende på att män inte är vana vid att bli talade om utan att få delta själva. Men också för att det finns det en del problematiska inslag i kampanjen att prata om. Identiteterna bakom anonyma vittnesmål läcker ut skvallervägen. Mer eller mindre oskyldiga män pekas ut utan att få försvara sig. Att vilja diskutera eventuella problem misstänkliggörs automatiskt.
Men alla dessa möjliga invändningar är faktiskt helt försumbara just nu. Värdet i den överväldigande mängd äkta vittnesmål som döttrar, systrar, fruar, vänner, kollegor, bekanta och främlingar här delar med sig av, och den rättmätiga vrede som äntligen ges utlopp –är alldeles för stort och viktigt.
Just nu ska vi män bara vara tysta och lyssna. Sedan tar vi diskussionen om hur vi ska göra för att förändra det här sjuka manliga beteendet. Men först lyssnar vi.
Petter Lobråten