Massuppsägningar är speciellt kännbara i små samhällen. Vi märker i vår vardag om förhållandevis stora företag som Paf, Rederi Ab Eckerö eller Viking Line permitterar eller säger upp delar av personalstyrkan.
De 200 landanställda som potentiellt får gå från Viking Line efter samarbetsförhandlingarna i höst jobbar inte alla på Åland, men gissningsvis handlar det ändå om tiotals personer som får gå från kontoren i Mariehamn.
Viking Line kan inte lastas för den åtgärden. De är skyldiga att så gott de kan säkerställa företagets överlevnad. De har dock förutsättningarna emot sig.
Om myndigheter i början av coronakrisen ännu sade sig förespråka individuella säkerhetsåtgärder, som handtvätt och ett par meters personligt avstånd, som de primära åtgärderna mot det nya coronaviruset är nu tonläget ett helt annat.
Inom ämnet organisationsstudier finns en något obskyr skola som forskar om ”hosofobi”. Begreppet innebär en rädsla för orenhet, i betydelsen oförutsägbarhet och variation. Exempelvis inför många storföretag allt mer omfattande etiska regelverk för att undvika osäkerheten som följer av att de anställda fattar egna beslut.
Det handlar alltså inte om att enskilda personer i ledande ställning skulle vara särskilt rädda för orenhet, utan om att själva tidsandan präglas av tron på att varje tänkbar situation kan och bör styras i önskad riktning. Om man bara inför ytterligare regler kan vi snart göra oss av med osäkerheten helt och hållet!
Man brukar säga att progressiva vill säkerställa specifika utfall medan konservativa nöjer sig med att skapa förutsättningar, men den skillnaden verkar allt mer förlegad. Länder kring hela världen, oberoende av vilken politisk falang som råkar sitta vid makten, vidtar nu åtgärder som för inte så länge sedan hade kallats totalitarism.
Restriktioner på rörelse mellan länder, krav på karantän efter vissa utlandsresor och ett ständigt föränderligt regelverk har för finländska företags del inneburit katastrofala förutsättningar för att fortsätta bedriva verksamhet.
Viking Lines verksamhet har inte bara drabbats av renodlade förbud mot vissa sorters resande, utan också av oklara bud om i vilka fall det krävs karantän, något som fått kunderna att dra öronen åt sig. ”Vi har drabbats av en internationell kris som lett till att myndigheterna förbjudit stora delar av vår verksamhet”, sade rederiets vd Jan Hanses i en intervju i samband med att halvårsrapporten publicerades.
Den internationella krisen är svår nog att hantera. Ett förbud utan tidsbegränsning på den del av verksamheten som faktiskt är lönsam gör förutsättningarna omöjliga.
Det hade inte behövt vara så. För att förstå händelseförloppet måste man se bortom politisk ideologi, och då kan ett begrepp som hosofobi vara användbart.
På allt fler områden vidtas nu åtgärder ämnade att leda till specifika utfall, samtidigt som själva åtgärderna riskerar orsaka mer skada än själva grundproblemet. Tendensen fanns långt innan coronakrisen, som bara drivit den till sin spets.
Covid-19 må ha lyft frågan om storskaliga vaccinationsprogram, men även under tidigare år har vaccin mot säsongsinfluensa blivit allt vanligare.
Både de finans- och penningpolitiska åtgärderna mot den nuvarande krisen är synnerligen omfattande, men faktum är att vi inte borde vara förvånade – centralbankerna har varit i konstant stödläge sedan finanskrisen 2008 och även politiker har talat om ekonomiska utmaningar sedan dess.
Inte heller borde allt striktare regelverk på allehanda områden överraska någon. Nytt är möjligen de snabba förändringarna. När de europeiska bankerna för bara ett par år sedan fick strängare krav på sig gällande kapitaliseringsnivå sades det nya regelverket vara nödvändigt för att undvika framtida ekonomiska kriser. När en kris sedan kom skruvades kraven i all tysthet ner igen för att skapa flexibilitet på lånemarknaden.
När coronapandemin gjorde sitt intåg gick det en distinkt skiljelinje mellan så kallade alarmister å ena sidan och dem som såg covid-19 som inte mer än en vanlig influensa å andra sidan. Den uppdelningen känns i dag förlegad. I stället har alarmismen blivit den gängse uppfattningen, vilket lett till att världens stater infört regleringar av både privat- och näringslivet som de flesta ansåg otänkbara i början av året.
Ironiskt nog hade båda sidor rätt. Covid-19 tycks vara en farligare influensa än vi är vana vid, men den är ändå bara en influensa i den meningen att den ingalunda kommer att försvinna även om smittobekämpningen är framgångsrik och ett vaccin utvecklas.
Vi får inte låta hosofobin förleda oss till allt mer drakoniska åtgärder mot våra grundläggande friheter. Det nya coronaviruset kommer att vara en del av vår verklighet även nästa år, året efter det och under överskådlig framtid.
Reseförbud, karantän och ständigt förändrade regelverk är inte bara principiellt förkastliga utan har också visat sig leda till konkurser och stort lidande på individnivå. Det får inte bli det nya normala.

Henrik Herlin