Den extremt heta och torra sommaren har satt fart på klimatdiskussionen. Nyligen publicerade den svenska miljöprofessorn Johan Rockström och hans forskarkolleger en rapport enligt vilken vi är farligt nära en planetär gräns, alltså gränsen för vad jorden tål och klarar av till exempel när det gäller uppvärmning och klimatförändring, havsförsurning och förlust av biologisk mångfald. Enligt forskarna är vi bara cirka en halv grad ifrån denna gräns.
Enligt samma forskargrupp kan den extremt varma sommaren bero på förändringar i jetströmmen, förändringar som i sin tur beror på klimatförändringen. Jetströmmen är kraftiga vindar flera kilometer upp i atmosfären. Varmare temperaturer leder till förändringar i jetströmmen. När jetströmmen tappar kraft blir både högtryck och lågtryck stationära, något vi fått uppleva i sommar.
Om den globala uppvärmningen når två grader har vi dessutom att göra med en dominoeffekt som kanske inte går att hejda. Blir det två grader varmare tinar permafrosten och frigör metangas som sedan i sin tur påskyndar den globala uppvärmningen. Johan Rockström hävdar att vi når en planetär gräns på två grader om bara 30–50 år om utsläppen fortsätter som i dag.
Så vad ska vi göra åt det här då? Eller är det inget att bekymra sig över?
Forskarna kan visserligen leda i bevis att de ökade koldioxidutsläppen från mänskliga aktiviteter påverkar klimatet: det regnar kraftigare eller det blir allt varmare och torrare. Samtidigt är det så att vi kan ha extremväder även utan de koldioxidutsläpp som vi människor står för. Och det har varit varmt och torrt även för länge sedan, då dagens koldioxidutsläpp inte förekom.
Lyssnar man på de så kallade klimatskeptikerna är sommarens hetta inget att bekymra sig över. USA:s Donald Trump skämtar om klimathotet och anställer klimatförnekare i sin stab. Den amerikanska klimathandlingsplanen ska rivas upp, allt för att underlätta för kol- och oljeindustrin. I Sverige sjunger Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i samma tonart. ”Nu gör de politik av vädret”, raljerade han nyligen med adress till de partier som anser att klimatfrågan hör hemma i valrörelsen. På Åland kör Åländsk demokrati samma race, lagtingsledamot Stephan Toivonen anser att klimatförändringen närmast är ett påhitt.
Stöd för sina åsikter får dessa till exempel från Nätverket klimatsans som hävdar att koldioxid inte påverkar klimatet. På deras hemsida kan man läsa att temperatursvängningarna är naturliga cykler och att förra sommaren var den kallaste sedan 1862. Koldioxid är växternas näring, mer koldioxid ger mer växtlighet, kan man också läsa där.
Nu är det ju ändå så att den absoluta majoriteten av de seriösa forskarna redan länge visat på att och hur människan påverkar klimatet. FN:s klimatpanel har konstaterat att om vi inte lyckas att ytterligare minska utsläppen av växthusgaser finns det en hög eller till och med väldigt hög risk för allvarliga och oåterkalleliga globala effekter.
Enligt klimatavtalet i Paris ska den globala uppvärmningen hållas under två grader, men helst under 1,5 grader. Ett svårt bakslag för den målsättningen är president Trumps beslut att USA drar sig ur avtalet. Just nu lär världens samlade klimatpolitik bara räcka till att hålla den globala uppvärmningen på cirka tre grader. Johan Rockström och hans kolleger varnar för att en uppvärmning på fyra grader kan komma snabbare än man tror. På ett så varmt jordklot blir stora områden obeboeliga och varken mat- eller vattenförsörjningen kan tryggas.
Det är knappast en sådan värld vi vill lämna i arv till barn och barnbarn. Men klockan är fem i tolv, kraftfulla åtgärder behövs nu! Vi måste alla dra vårt strå till stacken, minska utsläppen av växthusgaser men också anpassa samhället efter de förändringar som ändå kommer. Den anpassningen kan gälla allt från planering till vilka grödor vi kan odla i ett förändrat klimat.
Och ni som inte tror på klimatförändringen – vågar ni chansa? Tänk om majoriteten av världens forskare ändå har rätt?

Kerstin Österman