Någonstans under resan började EU handla om böjningen på gurkor och smaktillsatser i snus.
Krisen i Ukraina är en viktig och handfast påminnelse om vad allt i grunden handlade och fortfarande handlar om:
Fred och demokrati.
Stora delar av Europa i dag åtnjuter en frihet och ett välstånd som för bara några decennier sedan var helt otänkbart.
Det är bara 25 år sedan muren föll och grå, slutna samhällen inledde en lika snabb som omfattande omvandling.
EU-medlemskapet har befäst orienteringen mot demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Det har fungerat som en hamn att sträva mot och har i hög grad bidragit till utvecklingen. För det fick EU nyligen Nobels fredspris.
Men samtidigt står det klart att muren för en del länder inte försvunnit. Det gäller närbelägna Vitryssland, där säkerhetstjänsten KBG fortfarande sitter vid makten och där hockey-VM snart ordnas av en hockeyfrälst diktator. Men det gäller i högsta grad även Ukraina vars kris på senare tid toppat nyhetssajter runt världen.
Detta land har under många år pendlat mellan öst och väst. Korruptionen har frodats. Demokratin har varit satt på undantag. De ekonomiska problemen har varit stora.
I höstas hoppades den auktoritära regimen kunna köpa sig tid via löften från Putin om ekonomisk hjälp.
Det slutade med ett folkligt uppror, en massaker och med att den tidigare så självsäkre presidenten nu är efterlyst för massmord. Priset blev högt, men kanske får nu Ukraina en ny chans att inleda vandringen mot ett mer normaleuropeiskt, demokratiskt och fredligt samhällsbygge.
Ingen inbillar sig att det kommer att vara lätt i ett så splittrat land som Ukraina.
Men lika klart är att läget snabbt förändrats och att det ser betydligt ljusare ut nu än för bara några veckor sedan.
Utvecklingen sätter fingret på några saker.
En sådan är hur drastiskt olika ödet blivit för före detta Sovjetrepubliker beroende på vart de vänt sig i världen. De baltiska staterna, som formligen rusade in i famnen på både EU och Nato, har i dag etablerat sig som dynamiska länder där framtidstron är påtaglig. Estland är i dag ett av EU:s finansiellt mest välskötta länder. För länder som Ukraina och Vitryssland, som befunnit sig närmare den ryska, alltmer auktoritära intressesfären, har utvecklingen sett helt annorlunda ut.
Hårdast drabbat är vanligt folk.
Ibland, som i Kiev, har de fått plikta med livet.
Må fjällen falla från ögonen på dem som fortfarande också här hemma odlar en romantisk syn av den starke tsaren i Moskva.
Men utvecklingen är också en nyttig väckarklocka för EU.
Om man vill fortsätta vara en attraktiv magnet måste man få ordning på de egna problemen. Hanteringen av eurokrisen har tärt på EU:s varumärke. Det är inte genom fusk med statistik och bristande tillväxt man entusiasmerar varken befintliga medlemmar eller nya.
Samtidigt pekar också dragkampen om Ukraina på hur viktigt det är att EU är en aktiv part, och inte viker ned sig. Vill man vara med och spela boll bör man även våga ta initiativet.
Ukraina behöver Europa. Men lika sant är att ett ofta mätt och nöjt Europa behöver förändringskraften och rörligheten som i dag ofta finns österut på kontinenten.

Niklas Lampi