Sittande regering i allmänhet och ansvarige minister Mika Nordberg (MSÅ) i synnerhet har investerat mycket prestige i att kortrutten nu blir av. När den första delen av satsningen lanserades på en pressträff tidigare i år var svansföringen hög och framtoningen självsäker. Nu skulle Ålands längsta bro byggas, hette det bland annat.
Men hur säkert är det att man politiskt förmår hålla sams tills spadens sätts i marken för den 538 meter långa bron över Spettarhålet? Hur starkt är motståndet internt i Socialdemokraterna? Och är faktiskt alla i Nordbergs eget parti lika pigga som han på mångmiljoninvesteringen?
Redan i juni blev sprickan inom Socialdemokraterna offentlig. Lagtingsledamoten Carina Aaltonen (S) la då ned sin röst när lagtinget röstade om att ge landskapsregeringen en investeringsfullmakt om 40 miljoner för att gå vidare med kortrutten. Hennes argument var att kortrutten gör för stora ingrepp i naturen, att lösningen inte är framtidsinriktad och att den kostar för mycket.

Nästa bomb kom nyligen då det stod klart att Barbro Sundback (S) är med i Ålands natur och miljös nätverk för att ta fram ett alternativ till regeringens kortruttsplaner.
Mångåriga tidigare partiledaren Sundback sitter inte längre i lagtinget men är fortsättningsvis en stark röst inom Socialdemokraterna.
Miljöfrågorna har av tradition legat Socialdemokraterna nära hjärtat. Det blir därför extra motigt när tongivande röster nu med miljön som argument går emot kortrutten.
Det blir därför intressant att se om partibasen Camilla Gunell står fast vid det hon sagt och lyckas övertyga partiet om att ändå följa henne. Eller om hon tvingas till någon form av justering på grund av det växande interna trycket.
Men Socialdemokraterna är knappast det enda parti där det finns frågor.
Stadspartiet Moderaterna har av tradition inte gjort sig kända för något större engagemang för skärgården. Det är inte där man har sina väljare. Hur ska man då få med sig sina sympatisörer på att det är klokt och ansvarsfullt att göra en av Ålands största offentliga investeringar någonsin på just Föglö?
Varför inte i stället någon tillväxtregion på fasta Åland?
Förhoppningen från regeringstrogna moderater är att det är de ekonomiska aspekterna som ska bita och gå hem.
Men hur vasst är riktigt det ekonomiska argumentet?
Det sägs nu att investeringen ska betala sig i form av minskade driftsutgifter inom 14-16 år. Men denna kalkyl bygger, enligt befintliga utredningar från trafikavdelningen, på en jämförelse med ett scenario där inget inom dagens sjötrafik skulle förändras på 40 år. Hur rimligt är det?
Är det seriöst att anta att inga tekniska innovationer när det gäller exempelvis sättet att driva fartyg kommer att ske under den här tidsperioden? Och hur rimligt är det att anta att det om 40 år skulle behövas exakt samma turtäthet som i dag? Så sent som i veckan skrev Ålandstidningen om att ännu ett skärgårdssamhälle, Asterholma, avfolkas.
Sammantaget finns därför här en mix som säkert kommer att orsaka regeringen huvudvärk.
Att oppositionen hakar på är sin sak och väntat. Men att även röster inom det egna regeringsblocket så öppet nu går emot planen kan mycket väl tvinga Nordberg tillbaka till ritbordet.

Niklas Lampi