Finlands post- och logistikunion, Pau, är i strejk mot finska Postens planer på att flytta över de anställda till ett nytt kollektivavtal. Enligt Pau innebär förändringen betydligt lägre löner och sämre arbetsvillkor.
Därför rör sig vanlig postgång med myrsteg i Finland just nu. Statliga Posten har fått kritik för att de använt sig av strejkbrytare.
Att posten rör sig långsamt, om ens alls, är illa nog och tillräckligt för att hålla parterna vid förhandlingsbordet mer eller mindre konstant. För att göra det ännu värre har flera andra fackförbund gått ut i sympatistrejk, vissa tidsbundna, vissa med planer på eskalering.
Sympatistrejker är ett gissel inte bara för kunder och andra användare av de varor och tjänster som uteblir. De är också ofta svåra att motivera för dem som är tvungna att utebli från jobbet trots att de helst inte skulle vara del i konflikten.
På ett ideologiskt plan göder själva fenomenet med sympatistrejker en ytterst destruktiv syn på arbetslivet, och för all del på tillvaron som helhet, nämligen den marxistiska synen på människor som tillhörande klasser i ständig kamp.
Ofta motiveras stödstrejkerna med att även andra arbetare än de som direkt berörs av strejken måste uttrycka sitt stöd i egenskap av arbetare. Detta är som taget ur marxismens retorik, som fortfarande uttryckligen upprätthålls av vissa mer vänsterorienterade partier och fackförbund men som vanligtvis sopas under mattan i de flesta sammanhang.
Av någon anledning hänger ändå narrativet om klasskampen kvar i just arbetsmarknadsfrågor. Det är inte lätt att förstå varför. Kanske har det att göra med att så stor del av arbetskraften får sin lön av offentliga eller halvoffentliga organisationer och företag, något som kan tänkas cementera förlegade synsätt.
Att den åländska avdelningen av Pau väljer att stöda den finländska moderorganisationens strejk må vara hänt. De hör trots allt till samma organisation. Dessutom är strejkåtgärderna de ämnar företa sig – låta bli att hantera den redan ytterst begränsade inkommande posten från Finland – så små att man får intrycket att de utförs bara för symbolvärdets skull.
För övrigt kan man konstatera att flera av de pågående och utlovade stödstrejkerna har lite eller inget med originalkonflikten att göra. Det är en sak om sjömansunionen väljer att inte hantera Postens försändelser – en symboliskt rimlig men relativt överflödig åtgärd – men att helt stoppa passagerarfartyg för att demonstrera sitt stöd för postarbetarnas krav är orimligt.
Det samma kan sägas om luftfartsunionen IAU som planerar en strejk med inverkan på catering till teknisk säkerhetskontroll i samband med flygtrafik.
Sympatistrejkerna orsakar inte bara tillfälligt missnöje för dem som drabbas av dem. De kan också orsaka svårreparabel skada på lång sikt. Som föreningen Rederierna i Finland noterade i samband med att sjömansunionens stödstrejk offentliggjordes kan dylika åtgärder leda till att flera rederier flaggar ut sina fartyg till andra länder.
Det är inte något tomt hot. Fartyg flaggas om med jämna mellanrum. Dessutom har de finländska rederierna flera fartyg på ingång under de kommande åren, och görs bedömningen att risken för arbetskonflikter i Finland är för stor jämfört med omkringliggande länder är beslutet lätt att både fatta och genomföra.
Om en omfattande utflaggning sker under de närmaste åren, eller om inkommande skepp flaggas i andra länder, så behöver vi inte leta länge efter orsaken. Ledningen för de inblandade fackförbunden har god orsak att fundera över om deras agerande just nu verkligen är i medlemmarnas intresse.
Henrik Herlin