Det fanns egentligen bara ett enda sätt som stormig.ax kunde ha floppat på: om ingen hade gått in på sajten och fyllt i saker de stör sig på. Det har blivit precis tvärtom. Sajten har fått otrolig uppmärksamhet och förslag på störningsmoment har strömmat in. Den blev viral från dag ett, vilket vittnar om den kompetens landskapet lyckas få ihop till sin digitaliseringskommission.
En kritik mot de inlägg som publicerats på sajten är att de antingen inte har något med digitalisering att göra eller att landskapet inte äger problemen och därmed inte kan göra något åt dem. Vad har till exempel ströbrödets placering i en matbutik att göra med digitalisering och vad kan landskapet göra åt att rederiernas anslutningsbussar från Stockholm avgår så tidigt?
Denna kritik missar att det finns väldigt många problem som har digitala lösningar. Ta detta med ströbrödets placering i matbutiken. Kanske butikerna borde skapa digitala lösningar som gör det lättare för kunderna att ge feedback – att påpeka att en vara står på fel ställe eller att butiken borde ta in ett speciellt pastamärke?
Tanken med digitaliseringskommissionen är heller inte att landskapet ska bli mer digitalt, utan att hela samhället ska bli det. Arbetet går lika mycket ut på att digitalisera företagen som att digitalisera förvaltningen. Digitaliseringsrådet leddes de facto av en person från näringslivet och det görs även digitaliseringskommissionen.
Det stämmer att majoriteten av inläggen på stormig.ax är trams, men det spelar ingen roll. Syftet med sajten är att hitta ett fåtal problem som har bra digitala lösningar. Det är topparna som räknas, inte det genomsnittliga inläggets kvalitet. Och bland allt trams på sidan finns redan nu flera bra problembeskrivningar.
Om man hade gjort som Eva Karlström föreslår i tisdagens Ålandstidningen, det vill säga bett folk mejla eller höra av sig, skulle satsningen blivit ett fiasko.
Stormig.ax bygger på samma principer som vanlig brainstorming, som är ett överlägset sätt att uppmuntra till massor av idéer, även om alla idéer inte alltid är jättebra.
Om komissionen hade uppmanat folk att mejla in saker de stör sig på skulle det inte kommit in många mejl, om ens något.
Med detta sagt finns det problem med sajten som digitaliseringskommissionen inte lyckats hantera på ett bra sätt. Framför allt har man inte tagit sitt ansvar som utgivare och sett till att de användarregler man själv satt upp följs.
Flera av de inlägg som släppts in på sajten borde aldrig ha publicerats eftersom de pekar ut enskilda personer eller organisationer på ett helt oacceptabelt sätt, utan att dessa får en chans att försvara sig. Detta är i sig allvarligt och något som bör få konsekvenser eller åtminstone följas upp.
Frågan är också om digitaliseringskommissionen har reflekterat över hur organisationer, företag, avdelningar och anställda reagerar på det som skrivs på sajten. Det finns en stor risk att all den kritik och allt gnäll på sajten skapar en stor badwill mot landskapet och låsningar som faktiskt försvårar digitaliseringsprocessen.
Hur sugna är företag, avdelningar, myndigheter och enskilda anställda på att jobba med digitaliseringskommissionen efter att de fått utstå en strid ström av spott och spe på sajten under flera månader? Vad spelar det för roll om digitalseringskommissionen lyckas hitta problemen om man på samma gång förstör viljan att göra något åt dem?
Fredrik Rosenqvist