NÄSTA ÅR FYLLER staden Mariehamn 150 år. En bok om stadens historia ska ges ut och i den belyser man både människor och platser som varit viktiga för stadens historia. Det kommer säkerligen att fördjupa bilden - och det behövs.

För i den hetsiga debatt som blossat upp kring bebyggandet av hörntomten vid Lilla torget får man lätt intrycket att det handlar om omistliga skönhetsvärden som nu försvinner i och med att en snabbmatskedja etablerar sig.

Inget kunde vara mer oriktigt. Faktum är att korsningen, redan före Korv Göran-bygget, är en av de fulaste som finns i nordisk arkitekturhistoria. Och den blev inte vackrare av Alandica-bygget heller.

MARIEHAMN ÄR en stad som vuxit snabbt och förändrats snabbt. På 60-talet drog en stor moderniseringsvåg fram över staden. Vackra trähus med karaktär ersattes av funkislådor, typ varuhusen Zeipels och Varmans (dagens Magazin). Runt Dagmar Zeipels gård låg en av stadens vackraste trädgårdar, men vad hjälpte det? Moderniteten ville ha funkis och asfalt och då blev det funkis och asfalt.

Bagarstugan och Dinohuset står kvar, liksom det gamla Sittkoff-magasin som idag inhyser Jussis keramik. Kinoteatern står kvar, oanvänd och i förfall, inte vårdad som den pärla det är.

Och på hörntomten, den omdebatterade, har det genom åren funnits verksamhet av skiftande slag. Bensinmack är en av verksamheterna. Den grusade platsen med ett modern betongkar på har inte lanserats som "kulturhistoriskt värdefullt" förrän nu.

FAKTUM ÄR ATT hela stadens östisda fördärvades och förändrades när landskapets och stadens politiker bestämde sig för att gå in för Projekt 77, projektet som på 70-talet gav staden betongklumpen Arkipelag, inspirerad av östtysk arkitektur, Självstyrelsegården och Ålands museum. Funkisfyrkanter som inte tillfört staden någonting i fråga om skönhetsvärde. Då hade man redan börjat knapra på Strandgatans karaktär i och med att Keskokedjans låda, dagens Alko, fått uppföras.

För att ge plats åt moderna Projekt 77 revs anrika Socis - även om den rivningen skedde under protestaktioner. Men protesterna kom för sent, Socis försvann. Lite senare revs anrika Miramar "Miran" på den plats där Alandica idag delvis står.

Där Markströmska gården en gång låg finns idag gallerian Sittkoffs - för att bygga den revs ju också Simonska gården på Torggatan. Och Ålandstidningens trähus, ett av stadens äldsta, revs på grund av fukt och mögelskador.

Att man sedan beslöt att anlägga östra utfarten öster om de moderna klossarna är i sig helt stilriktigt. Ska man fördärva så ska man göra det grundligt.

Visst är det väl tjusigt med en hotellträdgård och en marina som gränsar till en av de mest trafikerade lederna i staden?

DET ÄR NATURLIGTVIS fritt fram för vem som helst att engagera sig för stadsbild och estetik. Men frågan som måste ställas är om korsningen Nygatan-Strandgatan kan bli fulare än den är?

Här finns Ålandsbankens tillbyggnad med fasad av glas och metall, här finns numer den mot staden slutna byggnaden Alandica, här finns Arkipelags gråtunga fasad. Och så finns uppstickaren Korv Görans. Fyra mycket olika stilar introducerade under skilda tider, samtliga godkända av stadens planerings- och byggnadsnämnd, och förankrade i stadens politiska beslutsfattarsystem.

Så varför denna storm av upprördhet nu?

Mariehamn är en stad som byggts sönder. Söker man syndabockar så är de många. Tomtägare och politiker, ett näringsliv som expanderar sorglöst och stadsbor som inte bryr sig så mycket längre. Rivningen av Socis var signalen som fick många att ge upp. Kan man riva Socis och Miran så kan det väl kvitta vad som händer med en grusad hörntomt. Den åsikten har många.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I dag: Karl Nordlund, tf räddningschef i Mariehamn

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I dag: Emilia Ekström, jordbrukare i Jomala.

Kaj Grüssners gästledare i Ålandstidningen i onsdags har rivit upp många känslor. Därmed var det en särdeles lyckad ledare, oavsett vad man tycker om innehållet.

Antalet arbetsplatser inom det offentliga har ökat markant på Åland under 2000-talet. Det gör att finansieringen av den offentliga servicen sätts under press. Att inte frågan diskuterats mer bland de åländska politikerna är direkt underligt.

Tack vare Pafs guldregn över de åländska föreningarna blommar det åländska kulturlivet på bredden. Men det saknas en framsynt och djärv kulturpolitik. Kulturen debatteras inte ens i lagtinget.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. I dag: Kaj Grüssner.

Nationaldagar i Norden infaller ofta på försommaren. Norges 17 maj, Sveriges den 6 juni och vår egen självstyrelsedag den 9 juni. Det gör att de här dagarna får en vacker ram av blommor och försommargrönska. Finlands nationaldag den 6 december har en annan, mer högtidlig karaktär.

Politiker och tjänstemän behöver inte tycka likadant, men tjänstemännen ska inte ha en egen politisk agenda. Det är politikernas uppgift att fatta övergripande beslut, och tjänstemännens förslag ska inte motarbeta dessa.

När vi i morgon firar Ålands självstyrelse är det en viktig påminnelse för oss alla om möjligheterna som givits oss genom självstyrelsen. Möjligheter att själva bestämma över hur vi vill utforma vårt samhälle.

Att Åland tar plats och för sin talan även utanför Åland är viktigt. Det är viktigt för vår självstyrelse och självbild att ta vår rättmätiga plats. Därför är självstyrelsepolitiska nämndens besked om Stockholmskontoret välkommet.

Svenska folkpartiets Thomas Blomqvist, 54 år från Raseborg blir Finlands nya jämställdhetsminister. Han har en del att ta tag i, enligt jämställdshetsombudsmannens berättelse om jämställdhetsläget 2018, som just överlämnats till riksdagen.

Gårdagens glädjande artikel om de tre ungdomarna som startat glasskiosk i Lemland kombinerar två av de mest somriga fenomenen av alla, nämligen sommarjobb och glasskiosker.

Till slut presenterades Finlands nya regeringsprogram. Ett regeringsprogram i stor obalans och med många kompromisser men med möjligheter för Åland.

Fler ledare