NÄSTA ÅR FYLLER staden Mariehamn 150 år. En bok om stadens historia ska ges ut och i den belyser man både människor och platser som varit viktiga för stadens historia. Det kommer säkerligen att fördjupa bilden - och det behövs.

För i den hetsiga debatt som blossat upp kring bebyggandet av hörntomten vid Lilla torget får man lätt intrycket att det handlar om omistliga skönhetsvärden som nu försvinner i och med att en snabbmatskedja etablerar sig.

Inget kunde vara mer oriktigt. Faktum är att korsningen, redan före Korv Göran-bygget, är en av de fulaste som finns i nordisk arkitekturhistoria. Och den blev inte vackrare av Alandica-bygget heller.

MARIEHAMN ÄR en stad som vuxit snabbt och förändrats snabbt. På 60-talet drog en stor moderniseringsvåg fram över staden. Vackra trähus med karaktär ersattes av funkislådor, typ varuhusen Zeipels och Varmans (dagens Magazin). Runt Dagmar Zeipels gård låg en av stadens vackraste trädgårdar, men vad hjälpte det? Moderniteten ville ha funkis och asfalt och då blev det funkis och asfalt.

Bagarstugan och Dinohuset står kvar, liksom det gamla Sittkoff-magasin som idag inhyser Jussis keramik. Kinoteatern står kvar, oanvänd och i förfall, inte vårdad som den pärla det är.

Och på hörntomten, den omdebatterade, har det genom åren funnits verksamhet av skiftande slag. Bensinmack är en av verksamheterna. Den grusade platsen med ett modern betongkar på har inte lanserats som "kulturhistoriskt värdefullt" förrän nu.

FAKTUM ÄR ATT hela stadens östisda fördärvades och förändrades när landskapets och stadens politiker bestämde sig för att gå in för Projekt 77, projektet som på 70-talet gav staden betongklumpen Arkipelag, inspirerad av östtysk arkitektur, Självstyrelsegården och Ålands museum. Funkisfyrkanter som inte tillfört staden någonting i fråga om skönhetsvärde. Då hade man redan börjat knapra på Strandgatans karaktär i och med att Keskokedjans låda, dagens Alko, fått uppföras.

För att ge plats åt moderna Projekt 77 revs anrika Socis - även om den rivningen skedde under protestaktioner. Men protesterna kom för sent, Socis försvann. Lite senare revs anrika Miramar "Miran" på den plats där Alandica idag delvis står.

Där Markströmska gården en gång låg finns idag gallerian Sittkoffs - för att bygga den revs ju också Simonska gården på Torggatan. Och Ålandstidningens trähus, ett av stadens äldsta, revs på grund av fukt och mögelskador.

Att man sedan beslöt att anlägga östra utfarten öster om de moderna klossarna är i sig helt stilriktigt. Ska man fördärva så ska man göra det grundligt.

Visst är det väl tjusigt med en hotellträdgård och en marina som gränsar till en av de mest trafikerade lederna i staden?

DET ÄR NATURLIGTVIS fritt fram för vem som helst att engagera sig för stadsbild och estetik. Men frågan som måste ställas är om korsningen Nygatan-Strandgatan kan bli fulare än den är?

Här finns Ålandsbankens tillbyggnad med fasad av glas och metall, här finns numer den mot staden slutna byggnaden Alandica, här finns Arkipelags gråtunga fasad. Och så finns uppstickaren Korv Görans. Fyra mycket olika stilar introducerade under skilda tider, samtliga godkända av stadens planerings- och byggnadsnämnd, och förankrade i stadens politiska beslutsfattarsystem.

Så varför denna storm av upprördhet nu?

Mariehamn är en stad som byggts sönder. Söker man syndabockar så är de många. Tomtägare och politiker, ett näringsliv som expanderar sorglöst och stadsbor som inte bryr sig så mycket längre. Rivningen av Socis var signalen som fick många att ge upp. Kan man riva Socis och Miran så kan det väl kvitta vad som händer med en grusad hörntomt. Den åsikten har många.

Skärgårdstrafiken blir lätt ett slagträ i den politiska debatten. Frågan är större än så och förtjänar bättre.

Jämfört med förra lagtingsvalet har antalet kandidater under 30 år halverats. Unga ålänningar –på tröskeln till vuxenlivet –känner sig politiskt osedda. Riktade insatser, främst i skolan skulle kunna öka samhällsengagemanget, enligt en ny rapport.

EU:s förbud mot riktat torskfiske kan bli ett dråpslag mot åländska yrkesfiskare. Finlands styvmoderliga behandling av Ålands argument är ett nederlag för hela självstyrelsen.

I valrörelsen reduceras näringslivet till en finansiär av välfärden. Det är mycket mer än så.

Att landskapsregeringen avsätter halva Paf-kassan för tillväxt och hållbarhet är ett bra initiativ. Ett initiativ som är välkommet. Åland behöver få mer tillväxt för att att vi även i framtiden ska ha ett levande örike.

Väljarnas växande intresse för klimat- och miljöfrågor är en tillgång i och efter lagtingsvalet.

Brister i ledarskap och den åländska demokratin sätts på prov. Det är läxan som Åland får ta efter kansliminister Nina Fellmans misslyckade e-röstningsprojekt. Svaret på frågan om vem som ska reda upp efteråt står dock fortfarande oskriven.

1.492 av Ålands väljare riskerar att inte kunna rösta i lagtingsvalet på grund av e-röstningsschabblet.
Det här är inget annat än en av de värsta politiska skandalerna det moderna Åland har upplevt.

En försiktig åthutning åt regeringspartierna och en återgång till Centern som dominerande parti. Ålandstidningens pejling ger ett rättvist och föga förvånande resultat.

Den ökade sociala skiktningen i samhället gör att toleranser för avvikande minskar, man ser med misstänksamhet på den som anmäler avvikande åsikt eller avviker från det normala i gruppen. Det kan se ut som obetydligheter men är det inte.

Svenska skolverkets beslut att stryka antikens historia från grundskolans läroplan var befängt. Tyvärr är den tidiga historiens plats i vår egen läroplan inte heller något att hurra över.

Vargen skapar känslor och när det sker attacker på produktionsdjur för andra gången på Åland är det dags att agera. Åland är för litet för varg.

Kortrutter och kommunreform i all ära men nu måste debatten ändra fokus. Fokus måste sättas på andra för Åland direkt avgörande frågor. Vi kan inte ha ett val bara kring kommuner och skärgårdstrafik.

Fler ledare