Den åländska idrottsrörelsen har en unik bredd och det bjuds på fantastiska möjligheter i de många toppmoderna anläggningar som finns tillgängliga för de runt 70-tal föreningar som är registrerade hos paraplyorganisationen Ålands Idrott.
Den åländska idrottsrörelsen mår generellt bra och ger allt ifrån ungdomar till pensionärer möjlighet att både ha roligt och förverkliga sina drömmar i gemenskap med andra.
Ålands Idrott finns där för att stötta medlemsorganisationerna och företräda dem i kontakter med myndigheter, politiker med mera. Åland Idrott har även den finansiella fördelningskompetensen som gagnar idrottsrörelsen då man fördelar drygt 1,2 miljoner euro årligen. En av de främsta uppgifterna, förutom den finansiella kompetensen, är den strategiska ledningen av idrottsrörelsen, det vill säga vilken strategi idrotten har vad det gäller finansiering, organisationsform och kommunikation.
Men föreningarnas verksamhet är helt beroende av att människor ställer upp ideellt för att leda den. Det har de också gjort – och gör det fortfarande. Idrottsrörelsen är den största enskilda gruppen av alla ideellt arbetande på Åland.
En svensk studie har sedan 25 år tillbaka forskat i det ideella engagemanget i Sverige och den senaste rapporten ger många intressanta svar beroende på hur man läser denna. Där finns information om vilka man lyckas engagera och vilka man har svårt att nå – och om vad som kan få människor att förbli engagerade.
Under många år har idrottsföreningar pekat på brist på ledare som ett växande problem. Ofta talas det om en allmänt minskad vilja till ideellt engagemang som förklaring.
Studien visar dock att det inte stämmer.
Tvärtom är det ideella engagemanget totalt sett påtagligt stabilt. Däremot kan formerna skifta. På frågan om vad som skulle få redan ideellt arbetande att öka sitt engagemang svarar de flesta ”mer tid”. Att drygt en av fem säger att de skulle kunna göra mer för föreningen om det fanns fler arbetsuppgifter att utföra manar till eftertanke. För nog finns det alltid uppgifter.
En klar, och inte särskilt förvånande slutsats i rapporten, är att eget idrottande leder till en större vilja att engagera sig ideellt i en idrottsförening. Speciellt om det kopplas till egna idrottande barn. Men för att få föräldrarna att stanna kvar krävs att de får ut något själva av sitt engagemang. Som det uttrycks i rapporten: ”Det finns utrymme för idrottsföreningar, men också andra ideella organisationer, att möta föräldrar på ett sådant sätt att de kan koppla sina egna intressen med organisationens behov så att deras ideella arbete blir ett uttryck för ett personligt engagemang”.
Detta är våra föreningars stora utmaning framöver. Och förhoppningsvis kan denna rapport vara ett stöd i det strategiska arbetet kring idrottsrörelsens gemensamma framtida mål – där ideellt engagemang är en grund för att nå livslångt idrottande i föreningarna.
Med detta är det dock inte sagt att vi ska klappa oss på axeln och fortsätta som tidigare. Frågan är hur ideella organisationer kan ställa krav på dem som arbetar ideellt på ett sätt som på många sätt kan påminna om förvärvsarbete. Frågan är helt sonika vilka krav man ställa på oavlönat arbete – och det gäller både ledare och styrelserepresentanter.
Många åländska föreningar har i sin tur beretts ekonomiska förutsättningar att anställa verksamhetsledare för sina idrotter. Det finns heltidsarbetande verksamhetsledare och det finns deltidsarbetande verksamhetsledare i flertalet idrotter – och samtliga kan påvisa en blomstrande verksamhet, se tennis- , hockey- och gymnastikföreningen.
Att den svenska studien, som till stort avfärdat brist på ledare och allmänt minskad vilja till ideellt engagemang som ett växande problem, är ingen bra utgångspunkt.
Jag tror inte heller att den åländska idrottsrörelsen håller med denna slutsats på alla punkter.
Att bereda fler föreningar ekonomisk möjlighet att anställa verksamhetsledare och andra ledare för att utveckla sin idrott är därmed en nödvändighet.
Att omfördela medel till detta kan vara vägen framåt.
Men först då kan man ställa krav på föreningen från både sina uppdragsgivare och från sina medlemmar. Först då finns ”mer tid” och först då kan vi kräva ett större engagemang i klubbarna. Då blir det kanske även lättare att hitta ”mer arbete” för de som bevisligen önskar detta.
Att pengar är lösning på problemet kan låta enkelt. Men så krasst är det anno 2018 – och det är inget att sticka under stolen med.

Thomas Jonsson