Allt kokar snart ned till ett politiskt avgörande:
Ska landskapet lita på de omfattande insamlingar av data, inventeringar och planer som redan gjorts, och tillåta jakt på gudingen även i vår? Eller ska Åland nu pausa jakten i väntan på att förvaltningsplanen är helt klar?
Men först: vad är en förvaltningsplan, varför behövs en sådan och har det inte tagit väl länge att ta fram den?
Ska jakt bedrivas på rödlistad fågel ska det ske inom ramen för en så kallad förvaltningsplan.
Så ser beskedet ut från kommissionen, i material om hur medlemsstaterna ska hantera fågeldirektivet.
Att det finns en förvaltningsplan är ingen garanti för att jakt faktiskt får bedrivas. Men om den saknas blir uppförsbacken desto tyngre. Ur åländskt perspektiv råder därför i dag ingen tvekan om att det vore viktigt att ha en sådan plan.
Ingen ifrågasätter heller det.
När det gäller antydningar om att arbetet med planen skulle ha fördröjts, kanske till och med medvetet, finns dock inget stöd i kända fakta.
Tvärtom ger beslutsprotokoll och befintligt material intrycket av att man inom landskapet jobbat löpande med frågan sedan den aktualiserades, det vill säga då ejdern gavs en annan status under senare delen 2015. Det gäller såväl politiskt som på tjänstemannahåll, där det finns ett stort engagemang och gediget kunnande i frågan.
Visst hade det varit önskvärt om Åland redan hösten 2015 hade rivstartat med allt. Sannolikt hade Åland då i dag hunnit längre. Men hösten 2015 byttes det även regering i landskapet vilket gjorde att mycket blev hängande i luften, så även tydligen den här frågan.
April 2016 kom dock ett formellt klartecken för en så kallad åtgärdsplan för ejdern; del ett i den bredare förvaltningsplanen.
Denna åtgärdsplan är ännu inte formellt fastställd, även om den utlovades till sista februari 2017, men den är långt hunnen. Den praktiska delen uppges i stora drag vara klar och många åtgärder går igång nu i vår.
Det som här även ska vägas in är att kommissionen kastade om alla tidtabeller och strategier i december 2016. Då kom det motiverade yttrandet som i stora drag underkände hela tanken med det åländska arbetet: att man skulle få fortsätta jakten inom ramen för en åtgärdsplan.
Inget av det här dög enligt kommissionen, vilket gjorde att de tjänstemän som i dag jobbar med dessa frågor fick styra om det mesta och lägga två månader på att ta fram ett svar som, om möjligt, kunde lugna EU något.
Att man inte på dagen klarade deadline har därför sin förklaring.
Efter allt det här har dock landskapet nu även kommit in på del två av förvaltningsplanen, det vill säga den vetenskapliga delen som, förhoppningsvis, ska visa att jakten inte påverkar beståndet negativt när man väger in de viltvårdande insatserna. När allt är klart kan i dag ingen svara på. 2017 är kanske för optimistiskt med tanke på att allt hänger på körningar och analyser som ska utföras av forskare utifrån. Men kanske nästa år.
Sammantaget har man alltså kommit långt. Det finns ett digert material i botten och det finns en mycket tydligt uttalad och bevisad ambition. Om vårjakten tillåts i begränsad skala även i år kommer därför Åland inte tomhänt till Bryssel. Finns då inte en risk med det här? Jovisst.
Men att stoppa jakten nu är också en risk.
Tro därför på det fina arbete som redan gjorts.
Skynda på förvaltningsplanen allt vad det går.
Och köp inte allt från kommissionen. Någon gång måste det väl också där börja trilla ned en pollett om att man inte hur som helst kan stövla in och förstöra i det lokala.
Niklas Lampi