Socialdemokraternas svaga resultat i lagtingsvalet var resultatet av en regeringsperiod med många impopulära beslut. Någon ideologisk förändring i väljarkåren är det inte frågan om, och inte heller någon trend.
Ålands socialdemokrater kommer att vara lite tystlåtna och eftertänksamma en kort period, eventuellt byta ut några av partiets framträdande personer, men när det nya lagtinget är insvuret och regeringen kommit igång med sitt arbete kommer de att vara redo att åter förespråka sedvanlig socialdemokratisk politik.
Det är de inte ensamma om att göra. Socialdemokraterna må för all del vara ”originalet”, som Tony Wikström (S) ofta lyfte fram under valkampanjen, men det tankegods som Finlands arbetarparti och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti förde in i närområdet kring sekelskiftet till 1900 är i dag djupt ingrott i det politiska landskapet.
Den ideologiska vändning som fick sin början med marxismen och som i något varierande former tog över hela Europa från och med slutet av 1800-talet kunde ha kommit till Norden i en mer destruktiv form, men vi fick till all lycka den variant som intresserade sig för stabila statsbyggen och välfärd i stället för den mer revolutionära varianten.
På grund av socialdemokratins centrala roll i statsbygget har den också blivit oerhört inflytelserik på det politiska landskapet överlag.
Mot bakgrund av detta är det något förvånande att läsa Nya Ålands ledarskribent Felicia Bredenbergs elegi över Socialdemokraterna i onsdags. ”Det enda vänsteralternativet i den åländska politiken” kallar hon dem.
Socialdemokraterna må vara det enda parti som utan omskrivningar kallar sig vänster, och det får ge dem heder att de inte hymlar om det. Det innebär dock inte att övriga partier inte åtminstone delvis omfattar liknande vänsterideologi.
Liberalerna må bära ett lockeanskt partinamn, men deras politik kan i sakfrågor vara svår att särskilja från Socialdemokraternas. I den här valrörelsen har liberala kandidater förespråkat tvingande lagstiftning om delad föräldraledighet, utökande av stöd och bidrag och i allmänhet ett tydligt fokus på den offentliga sektorn.
Å andra sidan har den socialliberala ådra som Liberalerna springer ur också påverkat socialdemokratin, framför allt i Sverige men även på Åland.
Hållbart initiativ vägrar konsekvent etikettera sig själva som ett höger- eller vänsterparti, och framtiden får utvisa hur de faktiskt röstar i de dagspolitiska frågorna. Tills dess kan man konstatera att talet om stora satsningar för att uppnå vissa svårgripliga mål är taget ur socialdemokratins verksamhetsmanual.
Även de partier som kallar sig borgerliga omfattar åtminstone delvis vänsterns ideal om en omfattande välfärdsstat. De använder sig visserligen av begrepp som ”marknadslösningar” och upphandlar gärna tjänster från privat sektor, men mycket sällan ifrågasätter de att offentlig sektor alls har sin hand i dessa tjänster.
Även här finns en korsbefruktning där socialdemokratin i Norden i viss utsträckning har anammat tanken på vissa marknadsmässiga inslag i produktionen av offentlig service.
Det är alltså ett misstag att sätta likhetstecken mellan vänstern och enskilda partier. Vänstern består av en brokig samling tankegods som i större och mindre utsträckning fått fotfäste i samhället – ofta på ett så naturligt sätt att det knappt uppmärksammas.
Socialdemokratin som rörelse är en version av vänstern, en anpassning till politiska realiteter och med en samling maktpolitiska mål framför ögonen. Det är den som – på gott och ont – har format den politiska verklighet vi i dag lever i.
Ålands socialdemokrater som parti må ha fått sig en kännbar törn i lagtingsvalet. Socialdemokratin som sådan lever fortfarande gott, och många uppenbara vänsterinslag är i dag en accepterad del av den politiska diskursen.
Partiet som bär ideologins namn må ha tagit ett tillfälligt steg bakåt, men dess inflytande är på det stora hela oförminskat.

Henrik Herlin