Året som gått har utsatt självstyrelsesystemet för stora prövningar. En vårdreform som inte har med Åland att göra har hotat sätta betydande delar av den finansiella självstyrelsen ur spel.
Saken är inte på något sätt löst, utan rullar vidare med den ena svängen efter den andra, på ett sätt som gör allt svårt att överblicka.
Det som dock står klart är att allt från klumpsumman via skattegottgörelsen till det kommunala skattetrycket ligger i vågskålen. Helt avgörande pusselbitar för lokalsamhället. Därtill områden som tydligt ligger inom ramen för åländsk behörighet.
Nej, det var inte så här det var tänkt. Tvärtom skulle självstyrelsen fungera som en internationellt garanterad försäkring, i grunden opåverkad av dagshumöret i riksdagen eller på finansministeriet.
Verkligheten har dock visat att landskapet till vissa delar uppenbarligen kan vara nästan lika utsatt för politiskt godtycke som Svenskfinland. En region som i årtionden fått finna sig i att svepas med när de stora pusselbitarna flyttas runt.
Det är därför förståeligt att det från åländsk sida nu förs en diskussion om hur självstyrelsen ska göras mer robust och motståndskraftig framåt. Ett spår som inte minst lyfts i självstyrelserevisionen och särskilt då på slutrakan.
Hur mycket av den här vägkosten som letat sig in i slutprodukten klarnar först när betänkandet offentliggörs senare i sommar. Men redan nu står det klart att flera av de åländska delegaterna menar att speciellt den finansiella sidan avancerat för lite.
Det verkar därför inte osannolikt att landskapet Åland också framöver kan få leva med osäkerhet kring självstyrelsen, även om inget ännu är klart. Det är i så fall en realitet som inte är obekant. Tvärtom har vägen till dagens självstyrelse kantats av den ena besvikelsen efter den andra. Lika kännetecknande har dock varit att åländska beslutsfattare över tid och på det stora hela försökt göra det bästa av läget. Man har inte gett upp, utan stretat vidare och försökt utnyttjat de redskap och förutsättningar som finns. Ofta på väldigt framgångsrika sätt.
På samma sätt kommer det avgörande i morgon att bli hur man innehållsmässigt använder sig av de ramverk som finns och växer fram.
Hur ska de nya, och kanske även gamla instrumenten sättas i arbete? Hur kan de tänjas till att bli något mer än det kanske från alla håll och från första början var tänkt? Och vilka resurser behövs lokalt för att det ska gå? Är exempelvis dagens lagberedning tillräckligt bemannad för uppgiften?
Har självstyrelsemyndigheterna haft mod att ge sig själva det som behövs?
Vore det exempelvis inte på tiden med medarbetare till ministrarna?
En starkare självstyrelse är nödvändig, det visar den senaste tidens utveckling. Det verkar dock som den här uppgraderingen nu till alla delar inte kommer att trilla ned uppifrån.
Men det är långt ifrån det enda sättet att skapa en livskraftig autonomi och har inte heller varit det historiskt.
Självstyrelsen är i högsta grad också vad vi gör den till.
Niklas Lampi