Den traditionella höger vänster-skalans samhällsperspektiv tycks för tillfället tillbakatryckt medan den identitetspolitiska världssynen lockar allt fler anhängare. Hand i hand med denna mer folkgruppscentrerade världsbild ökar kraven på egna statsbildningar och autonomi.
På Åland driver Åland framtid ensamt frågan om självständighet. Tillfrågad i samband med den katalanska folkomröstningen, svarade partiledare Axel Jonsson att han gärna skulle vilja se en liknande folkomröstning här på Åland.
Kataloniens kamp och Madrids överdrivet brutala bemötande av den olagliga folkomröstningen inspirerar Europas övriga separatister. Det mullrar i ett allt mer splittrat Europa där många hoppas och andra fruktar att vi står inför flera nationsdelningar framöver.
Skottlands separatister vill slippa Storbritannien, dock utan att ha majoriteten med sig. Nationalisterna förlorade folkomröstningen för tre år sedan med 45 procent mot 55. Men i takt med Storbritanniens exit ur EU, som en majoritet i Skottland röstade emot, ökar troligen det separatistiska stödet i Skottland.
Den federala statsbildningen Belgien bestående av nederländsktalande Flandern, fransktalande Vallonien och tvåspråkiga Bryssel skakar i fogarna. Kravet på självständighet växer bland de flamländska nationalistierna vill slippa stöda det fattiga Valloninen.
Det är inte bara Katalonien som vill bryta sig loss ur Spanien. I Baskien, som åtnjuter ett mer långtgående självstyre än Katalonien, vill 20-30 procent av invånarna lämna Spanien. Galicien vill öka sitt självstyre.
I Nordirland vill separatisterna bryta sig ur Storbritannien och ansluta sig till republiken Irland. Den demografiska utvecklingen talar för detta. Mängden katoliker i Nordirland är i dag större än mängden protestanter. På Korsika kämpar en minoritet för att ön ska lämna Frankrike.
Det rika norra Italien vill slippa bördan av den mer outvecklade södra delen av landet. Regionen kring Venedig, Veneto, kommer inom ett par veckor att hålla en folkomröstning, godkänd av Italiens konstitutionsdomstol, om kravet på ökad autonomi.
Flera av de ovannämnda regionerna har upplevt väpnade terrorgrupper som dödat civila i namn av kampen, som baskiska ETA, nordirländska IRA och korsikanska FLNC
Den separatistiska trenden växer samtidigt med den högernationalistiska. Med det inte alls sagt att separatister drivs av högerextrema böjelser. Men de båda rörelserna delar ett uttalat vi-och-dom-tänkande. I en rasande krönika i Aftonbladet med rubriken: ”Fy fan för de katalanska separatisterna” påminner Peter Kadhammar om det oförsonliga kriget på Balkan, där alla sidor hänvisade till folksjäl, historiska oförrätter och utnämnde sig till offer.
Han skriver: ”Nu är det katalanerna som säger sig vara offer. De har långtgående självständighet inom det demokratiska Spanien. De är fria att använda sitt språk. De får dansa vilka folkdanser de vill och odla sin kultur.
Men offer är de! Trots att deras region är den rikaste i Spanien.”
Är det självklart att tillmötesgå alla folkgrupper som kräver autonomi? Vad definierar egentligen begreppet folkgrupp? Kan man avkrävas någon form av solidaritet med människor som man inte känner?
Det här är frågor utan självklara svar. Men de blir bara mer och mer brännande ju mer splittringen i Europa ökar.
För att inte tala om världen –vår sjuka lilla planet som tvärtom skulle behöva en allomfattande vi-känsla för att repa sig.
Men det är en mycket större fråga.
Petter Lobråten

Petter Lobråten