Som ålänningar tenderar vi att hålla oss utanför den finländska diskussionen om svenskan. Situationen, och därmed också de potentiella åtgärderna, sägs vara annorlunda på vårt svenskspråkiga örike än i det språkligt sammanblandade Finland.
Till stor del stämmer det antagandet, något som framkommer tydligt under gemensamma evenemang där språkfrågan står i centrum.
Det märktes när Folktinget höll stormöte i Mariehamn i våras, något som fick alla som är något inom finlandssvensk och åländsk politik att samlas i stadshuset för överläggningar om svenskans ställning i Finland. Det märktes också i tisdags, då utvalda politiker och debattörer samlades i Glaspalatset i Helsingfors för att debattera språkfrågan under Ålandskontorets överinseende.
På finlandssvenskt håll har den huvudsakliga frågan varit hur svenskan ska kunna fortsätta vara ett fullgott språkalternativ. Man ser framför sig en idealbild där man kan arbeta, umgås och sköta både privata och offentliga ärenden på svenska. Fokus ligger på den vanliga människan och hennes dagliga liv.
Idealbilden är givetvis bara en önskedröm. Inte på långa tider har ett helt och hållet svenskspråkigt liv varit möjligt någonstans i Finland, eventuellt bortsett från i någon enstaka språkö.
Finlandssvenskarnas antal minskar stadigt år för år. I början av 90-talet hade rappgruppen Pumpa på en hit med låten ”Sex procent". I dag skulle samma sång heta "Fem procent”, och den nedåtgående trenden verkar inte avta.
Det gör att språkkampen i praktiken har övergått till att handla om tvåspråkighet, och angreppssättet är att främst använda moroten i stället för piskan: finskspråkiga ska uppmuntras till att tala svenska, ofta med motiveringen att kunskaper i svenska bygger broar till övriga Norden och – även om det sällan sägs rakt ut – till västvärlden i allmänhet.
Att tala svenska i vardagen blir därmed en nationellt utilitaristisk handling med syfte att sprida en ytlig svenskspråkighet snarare än att bevara en djup dito. Finlandssvenskarna reducerar sig själva till förvaltare av en form av kultursvenskhet i stället för att värdesätta sitt svenska språk för sin egen skull.
I sin forskning om efterkrigstidens finlandssvenska nationalism har historikern Henrik Meinander identifierat två olika synsätt på svenskheten. Å ena sidan bygdesvenskhet, som enkelt uttryckt ser inåt och fokuserar på de svenskspråkiga gruppernas kulturella särart. Å andra sidan kultursvenskhet, som i stället betonar gemenskapen med ett större språkligt sammanhang, framför allt med Norden.
Bägge synsätten leder till oönskade resultat om de dras till sin spets. Däremot borde det vara möjligt att ta valda delar av bägge och på det sättet skapa en syn på finlandssvenskheten som både ser utåt och inåt.
Vi ska nämligen inte lura oss själva att tro att språket bara är ett kommunikationsmedel eller del av en enkelt överförbar kulturell tillhörighet. Nej, språket är kultur- och identitetsbäraren framom alla andra.
Det är inte fel att ta den finskspråkiga majoriteten i beaktande när strategier för det svenska språket i Finland tas fram. Däremot ska man akta sig för att anpassa sig allt för mycket, av den enkla orsaken att de finskspråkiga oundvikligen blir allt fler.
För här är en sanning som sällan sägs högt i den finlandssvenska offentligheten: Svenskans ställning försvagas för att allt större andel av Finlands befolkning är finskspråkiga. Det handlar inte om illvilja, även om ett uttalat ressentiment mot de svenskspråkiga finns på sina håll i landet, utan om statistik och självbevarelsedrift.
De finskspråkiga har lika stort intresse som de svenskspråkiga att leva sina liv på sitt eget språk. I verkligheten är den möjligheten inte hotad, men när det handlar om den egna kulturella identiteten tänker man inte alltid klart.
Att då, som vissa deltagare på seminariet i Helsingfors i tisdags, söka lösningar i kampanjer med käcka slogans är bara naivt. Det är dessutom ovärdigt – varför skulle man behöva skapa reklamkampanjer för sin egen kulturella identitet?
Den grupp finskspråkiga som sedan tidigare är positivt inställda till den svenskspråkiga gruppen kan vara mottagliga för dylikt, men det stora flertalet är i bästa fall ointresserade.
Det finns trots allt en orsak till att partier som Sannfinländarna uppstår, och det är inte bara för att stänga gränserna utåt. Det handlar också om att begripliggöra den egna nationella identiteten, och för många är det svenska språket ett hinder på vägen.
Liksom i flera andra samhällsfrågor som stadigt uppvisar en negativ utveckling finns det skäl att fråga sig hur länge det är värt att kämpa vidare på samma sätt och därmed ständigt sänka förväntningarna.
Vad som borde göras i stället är inte lätt att veta. Troligen är de legalistiska lösningarna – stäm, överklaga, lagstifta – den mest framkomliga vägen i närtid.
Samtidigt kan det vara värt att tidvis se inåt och renodla den egna kulturella identiteten. Annars finns det en risk att man, efter att förväntningarna sänkts ytterligare några steg, inte längre har någon sådan kvar.
Henrik Herlin