Åland Post säger upp ytterligare anställda. Det stod klart när företagsledningen gick ut med beskedet i går. 14 personer berörs av förhandlingarna, och upp till fyra personer kan sägas upp samtidigt som lika många kan omvandlas från heltids- till deltidstjänster.
Det är inte första gången. Förra året ägde två samarbetsförhandlingar rum under bara några månaders tid, vilka resulterade i att fem respektive två personer sades upp. I början av 2018 avslutades också en omgång samarbetsförhandlingar då fyra personer fick gå.
På mindre än fyra år har personalstyrkan minskat med ungefär 40, enligt Åland Posts vd Henrik Lundberg i gårdagens tidning.
Det är värt att notera att de avdelningar som berörs av samarbetsförhandlingarna denna gång bara i liten utsträckning har med Postens kärnverksamhet att göra.
Den ena berörda personalgruppen är de som jobbar med försäljning av frimärken och filateliprodukter. Denna försäljning tangerar huvudverksamheten i viss mån, men framför allt handlar det om att allt färre frimärkssamlare världen över abonnerar på Åland Posts produkter.
Den andra berörda verksamheten är lager och varumottagning för e-handelsverksamheten. Den kan inte längre stå på egna ben, utan ska slås samman med bolagets övriga lagerverksamhet.
Postens verksamhet regleras av Landskapslag om posttjänster. I likhet med motsvarande lagstiftning i Finland och i mer eller mindre hela resten av världen fastställs där allehanda villkor för hur verksamheten ska bedrivas.
Kraven på utdelning varje vardag samt postkontorens eller -ombudens tillgänglighet är konkreta råmärken i den ”samhällsomfattande tjänst” som postverksamheten enligt lagen är.
Tillgängligheten klarar man i dag ofta genom samarbeten med lokala matbutiker, något som håller kostnaderna nere. Den dagliga utdelningen däremot är det svårare att hitta alternativ för med den lag som råder i dag.
På samma sätt som de portoförsedda brevens roll i kommunikationen människor emellan har minskat drastiskt har även officiell korrespondens förändrats och blivit allt mer papperslös.
Skillnaden mellan dessa två är att medan den privata brevväxlingen kan skötas nästan fullständigt elektroniskt hasar myndigheter och viss affärsverksamhet efter. Många myndighetsärenden, och för all del även korrespondens med privata företag, måste fortfarande skötas pappersvägen, trots att en hel del processer kunde göras elektroniska över en natt.
Det kan tyckas vara något av ett hopplöst projekt att driva postverksamhet i form av ett aktiebolag, så som görs på Åland och i grannländerna. De tycks ju ändå gå på minus år efter år. Vore det inte ärligare om en skattefinansierad myndighet drev verksamheten?
Nej. Att Posten drivs som bolag ger det viss frihet att pröva sina vingar på andra områden än de lagstadgade, och på så vis tjäna pengar genom att utnyttja sin befintliga infrastruktur och sitt kunnande. Det är ett sätt att minimera utgifterna för en kostnadsdrivande offentlig service.
Någon ideologiskt glasklar lösning är det alltså inte, utan snarare en krasst pragmatisk. För att den lagligt fastslagna postverksamheten inte ska kosta allt för mycket mer än den smakar måste den drivas i bolagsform och dela fasta kostnader med mer lukrativ verksamhet.
För Åland Posts del har denna mer lukrativa verksamhet varit plock och pack av e-handelsvaror, en direkt konsekvens av det momsundantag för försändelser av ringa värde som rått på Åland. När det nästa år försvinner förändras verksamhetsförutsättningarna drastiskt.
Den sortens speciallagstiftning är ett typexempel på risken med att basera affärsmodeller på tillfälligt gynnsam lagstiftning. Visst, man kan dra nytta av den ljumma västanfläkten medan den råder, men samtidigt ligger det i lagstiftningens natur att den kan dras tillbaka över en natt.
Hållbara företag byggs bäst på frånvaro av hämmande lagstiftning, inte på närvaro av gynnsam sådan.
Detta är den rävsax Ålands landskapsregering, tillsammans med sina motsvarigheter i andra länder, sitter i gällande postverksamheten: upprätthåll den på nuvarande nivå till en mycket hög kostnad eller dra ner på servicen för att därmed skynda på den nedåtgående utvecklingen.
Allt detta samtidigt som den digitala agenda man själv är en pådrivande kraft i är en bidragande orsak till minskade brevförsändelser och därmed minskad omsättning för Åland Post.
En föga avundsvärd situation.

Henrik Herlin