Utan de miljoner som varje år betalas ut från Paf till föreningar, organisationer, kommuner, privatpersoner och olika projekt skulle mycket gott arbete som görs varje år på Åland aldrig bli av. Framför allt skulle utbudet av kultur vara på gränsen till obefintligt, det skulle inte alls finnas samma möjligheter att utöva idrott och det åländska arbetet för en bättre miljö skulle halta rejält.
Förutom att Paf förser Åland med många kvalificerade arbetsplatser gör de pengar som delas ut till goda ändamål därmed att Åland blir en drägligare plats att bo på. Utan den nytta Paf-medlen gör skulle det vara betydligt svårare att locka ungdomar att stanna kvar på Åland och människor utifrån att flytta hit eftersom bland annat utbudet av fritidsaktiviteter skulle vara så skralt.
Samtidigt som nettoeffekten av alla de pengar Paf delar ut utan tvekan är positiv finns det även en baksida med den stora bidragskarusellen. Den kanske största negativa effekten är att den tar väldigt mycket resurser i anspråk som skulle kunna användas till mer produktiva ändamål.
År 2017 delades 15 miljoner i Paf-medel ut till drygt 300 olika bidragstagare, allt från privatpersoner till kommuner, byalag, skolor, föreningar, förbund och avdelningar inom landskapsregeringen. De handläggare, delegationer, föreningar och råd som ansvarar för att ansöka om, fördela och följa upp bidragen lägger givetvis ned enormt med tid på de här uppgifterna.
Speciellt arbetsdrygt blir det när det uppstår oklarheten kring hur bidrag har använts, som i fallet med Ålands bildningsförbund till exempel. Hur mycket tid har inte den här röran tagit från landskapsregeringens kulturchef och Ålands kulturdelegation – tid som hade kunnat läggas på mer produktiva arbetsuppgifter?
De generösa bidragen skapar även en märklig situation inom det åländska föreningslivet där det blir viktigare med byråkrati och stödansökningar än att faktiskt vara relevant för de som bor på Åland och locka många betalande medlemmar.
Det finns flera exempel på föreningar där förhållandet mellan antalet medlemmar och vad föreningen omsätter är otroligt skevt – föreningar som nästan saknar medlemmar och intäkter från medlemsavgifter men trots det kan ha en anställd verksamhetsledare och driva förhållandevis stora projekt tack vare bidrag.
Medan vissa föreningars kärnverksamhet verkar bestå av att söka Paf-bidrag tvingas andra föreningar som egentligen skulle klara sig utan bidrag ta tid från kärnverksamheten och lägga den på ren byråkrati. Många sammanslutningar på Åland skulle egentligen må bättre av att inte verka som registrerade föreningar eftersom det innebär så mycket byråkrati, men att vara registrerad är ett krav för att få tillgång till vissa stöd.
Bidragen som betalas ut sätter till viss del även marknadskrafterna ur spel och skapar tidvis en osund konkurrens.
De flesta verksamheter som får stöd konkurrerar inte direkt med privata företag, men vissa gör det. Bidrag till exempelvis utegym och idrottshallar konkurrerar med privata gym, Emmaus konkurrerar med andra försäljare och Folkhälsan konkurrerar med privata byggherrar och vårdföretag.
Företagen på Åland konkurrerar i grund och botten om människors tid och vad de lägger sina pengar på. En kryssning på Birka konkurrerar i någon mån med en helg i Germundö Alpin; en teaterföreställning konkurrerar med att gå att köpa en bok i en bokhandel. När det är bidrag som driver utbudet produceras inte det människor vill ha, utan det som stöden tenderar att gå till.

Fredrik Rosenqvist