Under regeringsbildningen i förra månaden, när mycket tydde på att Moderaternas röstmagnet i lagtingsvalet Fredrik Karlström skulle bli ny näringsminister, spekulerades det i att lantrådet Veronica Thörnroos (C) vid ett sådant upplägg tänkte placera jordbruksfrågorna i en annan ministerportfölj.
När så inte skedde höjdes ögonbryn i producentkretsar.
Hade valvinnaren Centern, jordbrukarnas eget parti, glömt Fredrik Karlströms felsteg senast han axlade rollen 2011–2015?
Att en stor del av landskapets producenter allt sedan dess misstror Fredrik Karlströms lyhördhet och insikter på området är ingen överdrift.
De många bråken under Fredrik Karlströms tid som näringsminister i landskapsregeringen Camilla Gunell (S) – särskilt frågan om vem som begick vilka övertramp – har överlag ältats tillräckligt.
I framåtblickande syfte finns ändå skäl att minnas de två frågor inom landskapsregeringens kontroll som bidrog mest till att det skar sig.
För det första aviserade Fredrik Karlström flera ambitiösa målsättningar utan att dessförinnan ha fått med sig majoriteten av producenterna på tåget.
Mest uppseendeväckande fastslog han våren 2012 att landskapet fram till 2020 skulle få 1.000 nya kor. Förslaget hamnade snabbt i dålig dager på grund av den oklara färdplanen.
För det andra initierade han som näringsminister genomgripande ändringar i det LBU-program som, på gott och ont, sätter villkoren för bönderna sedan EU-inträdet 1995.
Förenklat ville Fredrik Karlström, med ett nytänk som inte saknade förtjänster, flytta fokus från bidrag till investeringar.
Vad som saknades i mixen var insikter om de exporterande böndernas villkor. Jordmånen för debatten kunde inte ha varit sämre sedan dessa påpekat att näringsministern rimligtvis inte borde göra det svårare att verka på Åland jämfört med på andra sidan Skiftet.
När marknadspriserna störtdök efter Krimkrisen våren 2014 blev en dålig situation värre.
Den nya landskapsregeringens hittills sparsmakade visioner på jordbruksområdet är en naturlig följd av personkonflikterna 2011–2015.
Frånvaron av konkreta förslag i regeringsprogrammet förklaras därtill, som Ålandstidningen berättade i förra veckan, av att EU:s arbete med det LBU-program som ska gälla från och med 2021 har legat i träda på grund av brexitdebaclet.
Förhoppningsvis kan landskapsregeringen snart, när arbetet i Bryssel åter tar fart, höja ambitionsnivån.
Att höstens val –näringslivets vädjanden till trots – överskuggades av kommunreformen och kortruttsprojektet är inget skäl att nedprioritera en jordbruksindustri som sysselsätter 1.300 ålänningar.
Avfalls- och avgiftsfrågor, där många frågetecken kvarstår efter landskapsregeringen Katrin Sjögren (Lib), bör prioriteras upp så snart som möjligt.
Fredrik Karlströms ödmjuka tal vid producentförbundets årsmöte i fredags, där han sade sig nu särskilt vilja bekämpa ökande byråkrati och krångel, var förhoppningsvis början på en mer produktiv näringspolitik än den som fördes 2011–2015.
I konstruktiv anda finns möjlighet även till en näringspolitik bättre än de senaste fyra årens.
Camilla Gunell lyfte som näringsminister 2015–2019 särskilt de allt viktigare miljöfrågorna till en tidigare okänd nivå.
Med Fredrik Karlströms driv och kreativitet, i kombination med de surt förvärvade lärdomarna från 2011–2015, kan ambitionsnivån förhoppningsvis höjas på ytterligare områden.
Landskapets producenter har då goda chanser att få den näringspolitik de förtjänar.

Robert Vickström