För en vecka sedan besökte Ålands riksdagsledamot Mats Löfström Rom tillsammans med en delegation från riksdagens stora utskott. På plats i Italien träffade den finländska gruppen bland annat nuvarande och tidigare ministrar samt italienska parlamentariker.
I ett pressmeddelande skriver Mats Löfström att Finland ”inte vill komma med pekpinnar”, men att döma av resten av det han skriver verkar riksdagsledamöterna hållit sina varnande fingrar i skyn under större delen av besöket i den eviga staden.
Oron är nämligen stor i Finland och i resten av EU att det växande budgetunderskottet i Italien ska leda till en allvarlig kris för valutaunionen och hela den europeiska ekonomin. ”Vi ville påminna om att statsskuld är en ekonomisk naturkraft som fungerar som gravitationen. Ifall vikten blir för tung faller man ner till marken”, skriver Mats Löfström i sitt pressutskick.
Det har länge funnits en oro för hur den haltande italienska ekonomin och den populism som hela tiden vinner mark i stövellandet ska påverka eurosamarbetet. Nu har den här oron övergått i något värre.
I en intervju i det senaste numret av den italienska tidskriften Panorama säger Lucrezia Reichlin, valutaexpertprofessor vid London School of Economics, att hon är ”superoroad” över den riktning politiken i Italien har tagit. Hon menar att den sittande regeringen leker med elden, där att bränna sig i det här sammanhanget betyder att Italien kastas ut ur valutaunionen.
Hela det senaste numrets förstasida, och en stor del av innehållet, ägnas åt frågan om vad som händer om Italien verkligen lämnar, eller blir utslängt, från euron. Kontentan är att landet skulle drabbas av en företagsflykt, kapitalflykt och inflation utan dess like.
Orsaken till att det gnisslar så mellan Rom och Bryssel just nu är att Italiens regering vill driva en extrem Keynesiansk politik för att få fart på landets tillväxt. Ekonomi ska stimuleras genom stora statliga investeringar och höjda förmåner, vilket ska bekostas genom att landet spär på sin statsskuld som redan är 132 procent av bruttonationalprodukten.
Enligt de regler som styr valutaunionen får inte Italien öka sin skuldbörda ytterligare genom stora budgetunderskott, vilket regeringen nu meddelat att man struntar i. Företrädare för EU-kommissionen sade förra veckan att Italiens planer att bryta mot reglerna ”saknar motstycken i stabilitets- och tillväxtpaktens historia”.
Vi har därmed en situation där euroområdets tredje största ekonomi och näst största låntagare långsiktigt vill förändra den inhemska ekonomiska politiken på ett sätt som inte är tillåtet eftersom det i praktiken skulle kunna knäcka euron.
Sist och slutligen är lyckligtvis risken att Italien verkligen orsakar en större kris för eurosamarbetet liten. Det här beror inte på att finländska parlamentariker eller byråkrater i Bryssel lyckas övertyga Italiens populistregering att ta sitt förnuft till fånga, utan att de finansiella marknaderna till slut tvingar den att göra det.
Bill Clintons ekonomiska rådgivare James Carville sade en gång att han ville återfödas som obligationsmarknaden eftersom han då kunde skrämma vem han vill. Just nu håller obligationsmarknaden på att halvt skrämma livet ur Italiens nyvalda regering. Sedan den tillträdde har landets lånekostnader fördubblats eftersom marknaden just nu skyr italienska statspapper på grund av det stora budgetunderskott som föreslås.
Förra veckan fick landet sänkt kreditbetyg av Moody’s och om betyget halkar ner ett pinnhål till får de italienska statsobligationerna skräpstatus. Den onda cirkel Italien just nu befinner sig i slår inte bara mot statens lånekostnader, utan även mot hushållen och företagens möjligheter till finansiering, vilket inte är populärt i det rika Norditalien där regeringspartiet La Lega har de flesta av sina väljare. Så Italiens regering kan fortsätta vara stöddig mot EU, men förr eller senare är den tvungen att lugna den finansiella marknaden.

Fredrik Rosenqvist