Veckan som sammanföll med Rockoff erbjöd än en gång dyster läsning i tidningens notisspalter. Otaliga fall av fylleri tog sig uttryck i sovande på olämpliga platser, slagsmål och misshandel, motstånd mot polis, olämpligt beteende och så vidare.
Värst av allt blir det när barn och unga kommer in i bilden. Vi kunde läsa om ungdomar som varit redlöst berusade, och eftersom föräldrarna inte varit nåbara eller i skick att hämta dem blev polisen tvungen att ta hand om dem. ”Barnskyddsanmälan upprättades” skrivs det lakoniskt i spalterna.
Det är inte bara frågan om ord. De här korta, byråkratiska fraserna rymmer skeenden som har verklig mänsklig betydelse.
För det första har vi ungdomarnas agerande. Polisen stoppar inte slumpmässigt utvalda minderåriga personer på stan, utan de griper in när de ser skäl till det. Ungdomarna måste alltså dricka sig så berusade att de inte klarar av att agera på ett normalt sätt för att bli föremål för polisens intresse.
För det andra ska föräldrarna vara onåbara eller oförmögna att göra vad polisen ber dem om, alltså att hämta sina barn. Att vara tillfälligt onåbar må väl vara hänt, men är ens barn utan uppsikt på stan är det ett rimligt agerande att hålla sin telefon under någorlunda regelbunden uppsikt.
Att vara oförmögen att hämta sina barn innebär allt som oftast att själv vara berusad, något som polisens talesperson artigt beskriver som att ”dricka ett extra glas vin”. De föräldrarna har valt att göra sig själva oförmögna att köra bil trots att deras minderåriga barn är på stan utan dem. Under en period full av alkohol och andra frestelser till på köpet.
Från vänsterhåll kan en ledare som denna kritiseras för sin paternalism, för sitt chauvinistiska ställningstagande för familjen och dess förlegade roll i samhället.
Från liberalt håll kan den kritiseras för sin moralism, för att påtvinga människor värderingar om rätt och fel i stället för att lämna sådana beslut upp till individen.
Ingendera kritik missar målet helt och hållet. Samhället består mycket riktigt inte längre bara av kärnfamiljer, och att påtvinga andra människor en viss uppsättning moraliska regler är problematiskt. Samtidigt väger bägge invändningar i slutändan lätt.
Det vi har att göra med här är verkliga, kännbara handlingar som bygger en trygg och förutsägbar tillvaro för samhällets barn och unga.
Det som primärt behövs är inte ytterligare symbolhandlingar i form av offentliga handlingsprogram eller utökade budgetmedel. Först och främst måste det sociala kontraktet vara på plats, och i fall som dessa ser ansvarsfördelningen ut så här:
De unga behöver gränser, och dessa gränser ska både fastställas och följas upp av föräldrarna, även om ungdomarna givetvis kan vara delaktiga i processen. De ungas ansvar är att följa överenskomna regler.
Föräldrarnas ansvar är att agera snabbt och förutsägbart när situationen så kräver. Det är deras skyldighet inte bara mot sina barn utan också mot det omkringliggande samhället.
Att inte vara tillgänglig för sina barn borde inte vara ett socialt acceptabelt beteende. Omgivningen borde tydligt markera sitt ogillande: ”Ska ni verkligen ha fest på stugan? Är det inte bättre att stanna hemma eftersom er dotter är på väg på Rockoff?”
Sedan kan det förstås också finnas skäl att vara förstående. Misstag sker. Ungdomar har ”alltid” smugit sig hemifrån och ägnat sig åt ofog utan föräldrarnas vetskap. Föräldrar kan glömma telefonen efter sig eller låta sig luras av historier om oskyldiga övernattningar hos vänner.
Grunden behöver ändå vara förtroendet mellan föräldrar och barn. Om bägge gör vad som förväntas av dem kunde många av de dystra notiserna om polisingripanden under Rockoff undvikas.
Henrik Herlin

Henrik Herlin