Fyra veckor in på det nya årtiondet har de 16 kommunerna konstituerat fullmäktigeförsamlingar och, i de flesta fallen, tillsatt styrelser och nämnder för den färska mandatperioden.
Snart, när alla lokala organ har tagit form och representanter till kommunalförbunden har utsetts, lär kring 500 ålänningar – motsvarande drygt 3 procent av dem som röstade i höstens kommunalval – sitta på fler än 700 förtroendeposter.
Senast det begav sig, 2016, innehade knappt 250 kvinnor och drygt 280 män vid mandatperiodens början totalt 780 kommunala förtroendeuppdrag.
Flest uppdrag, 382 stycken, fanns i nämnderna, som varierar i antal från kommun till kommun.
208 personer representerade samtidigt hemkommunerna i de beslutande fullmäktigeförsamlingarna, och 100 personer var ledamöter i kommunstyrelserna.
90 personer, en minskning med 10 personer jämfört med 2012, tog plats som lokala representanter i kommunalförbunden.
Det ihållande engagemanget för den mest lokala politiken har många fördelar.
Samhällskontraktet innehåller både rättigheter och skyldigheter, och att tillräckligt många invånare är beredda att ställa tid och kunskap till förfogande är en förutsättning för närdemokratin.
Många beslut fattas, och kontroll utövas nästan alltid, bäst så nära invånarna som möjligt.
Fritidspolitiker med vitt skilda yrkesbakgrunder lär sig av varandra, och inte sällan traderas kunskap om hembygden och god förvaltning mellan äldre och yngre generationer.
I centrum för politiken i de flesta kommuner finns den pragmatiska kompromissen, och ett begränsat tålamod för snömos och spel för gallerierna.
När beslutsprocessen fungerar förstärks förståelsen, grannsämjan och känslan för den egna delen av världen.
Den åländska kommunstrukturen befinner sig, landskapsregeringen Katrin Sjögrens (Lib) nu åtminstone delvis upprivna reform till trots, i en brytningstid.
Exakt hur regeringen Veronica Thörnroos (C) vill ändra reformlagstiftningen väntas klarna i vår, men i regeringsprogrammet finns en målsättning om frivilliga samgåenden ”inom tidigare givna ramar”.
Det är länge sedan något parti framhöll dagens kommunstruktur som föredömlig.
Oavsett nya beslut i lagtinget kommer Kommunernas socialtjänst, KST, vid nästa årsskifte att samla den för kommunerna utgiftstunga socialvården i en större enhet.
Reformen ska säkerställa mycket av vad som i höstens debatter framstod som de flesta reformförespråkares hjärtefråga: att de i störst behov av vård nås av denna, oavsett om de bor i en rik eller fattig kommun.
Efter uppslitande folkomröstningar och en med åländska mått mätt hätsk debatt under den förra mandatperioden finns det, med KST i röret och kommunala organ med nya sammansättningar på plats, skäl att rikta ett större fokus på de ekonomiska argumenten för reformer under nuvarande period.
Dessa hamnade, dels på grund av Liberalernas och Socialdemokraternas framhållande av mjuka frågor, dels på grund av kommunutredningarnas ovillighet att dra in kommunala tjänster, i skymundan i valrörelsen.
Att en mindre och mer effektiv kommunal förvaltning i större enheter kan ge utrymme för såväl sänkt skatt som en bättre service är ett skäl som sannolikt lockar lika många väljare som en mer jämlik socialvård.
Såväl de som vill ge kommunerna ett datum då de ska ha gått samman till storkommuner som de som föredrar frivillighet gör klokt i att lyfta effektiveringsmöjligheterna mer än tidigare.
Den nu bekanta knäckfrågan blir ändå att balansera ålänningarnas produktiva engagemang för de små kommunernas närhet och trygghet med de större organisationernas effektivitet och överlevnadsförmåga.
Lagtinget kan på området lära av hur det låter kring fullmäktigeborden: få utspel och storord, men desto mer kompromissande.
Robert Vickström