Hur mycket kan man krumbukta och vrida och vända på formuleringarna för att slippa göra något så självklart som att öka transparensen i den egna kommunens beslutsfattande? En hel del, tydligen. Låt oss vända blicken mot Jomala.
I fjol lämnade Liberalerna i det dåvarande fullmäktige in en motion som rör öppenheten i kommunernas beslutsfattande. Förslaget är att ändringar ska göras i förvaltningsstadgan och att Jomala ska börja publicera föredragningslistor, beredning och beslutsförslag inför styrelse- och nämndmötena.
Motionärerna påpekar att hänsyn förstås ska tas till sekretessbestämmelser och hantering av känsliga personuppgifter, men kärnfrågan är att invånarna i ett tidigare skede än i dag ska ges möjlighet att ta del av vad som är på gång. I nuläget kan allmänheten inför mötena endast ta del av en ärendelista som i princip består av kortfattade rubriker.
I en demokrati som vår kan man tänka att det här är en icke-fråga, att det är självklart att så stor offentlighet som möjligt ska ges innan besluten fattas och inte först efteråt. Men faktum är att Mariehamn i dag är den enda kommunen på Åland som bjuder på mer än intetsägande ärendelistor inför sina styrelse- och nämndmöten.
Nu har alltså Jomala chansen att följa Mariehamns exempel. Men i stället verkar kommunen i den här frågan helst trampa vidare i stadens hasor.Kommunstyrelsens beslut från slutet av juni blev att föreslå inför fullmäktige att motionen ska lämnas utan åtgärd. Beslutet var inte enhälligt, Sandra Listherby (Lib) reserverade sig efter att hennes motförslag, som understöddes av Carina Aaltonen (S), röstades ner av Jörgen Strand (MSÅ), Peggy Eriksson (ÅF), Tommy Nordberg (C) och Marie Skogberg (C).
Hur motiveras då att insynen ska fortsätta vara begränsad innan mötena hålls? Protokollet från styrelsemötet innehåller några intressanta formuleringar.
Det noteras att själva publiceringen inte är komplicerad ur ett tekniskt perspektiv, men att protokollen först måste rensas på känsliga personuppgifter, vad det senare skulle få för betydelse för arbetsbelastningen är inte utrett. Det konstateras även att förslaget till ny offentlighetslag inte innehåller några krav på offentliga beredningar eller beslutsförslag inför mötena.
Att en övergång till att publicera föredragningslistorna i sin helhet inför styrelsemötena skulle innebära en ökad transparens för kommuninvånarna finns också med: ”Kommuninvånare och andra intressenter skulle ha större möjlighet attpåverka de förtroendevalda inför sammanträdena och media skulle kunnaefterhöra de förtroendevaldas inställning innan sammanträdena”.
Citatet följs, och det är här det blir riktigt intressant, av följande formulering: ”Åtgärdenskulle dock också kunna öka på pressen för de som är förtroendevalda,ändra diskussionsklimatet vid sammanträdena, ge minskad arbetsro ocheventuellt påverka antalet personer som söker sig till den kommunala politiken framledes.”
Det kan bara tolkas som att en ökad transparens likställs med en risk för att politiker och tjänstemän inte ska få jobba i fred. Att beslutsfattandet helst ska ske i en skyddad verkstad och att Jomalabor som hör av sig, ställer frågor, ifrågasätter och försöker göra sin röst hörd vänligen undanbedes. Ett annat ord för det är medborgarengagemang, men visst, invånarna har ju ändå chansen att säga sitt vart fjärde år.
Lite sorgligt är det ändå om närdemokratin, det korta avståndet mellan beslutsfattarna och deras väljare, snarare betraktas som en boja runt foten än som något positivt. I och för sig hade Samlingshuset i nuvarande tappning kanske aldrig förverkligats om medborgarna hade beretts möjlighet till dialog och full insyn i de ifrågasatta kostnadskalkylerna innan besluten snabbt klubbades igenom – vilket 2017 efterfrågades av bland andra Jörgen Strand, som nu alltså är styrelseordförande.
Det vore också intressant att höra hur diskussionsklimatet vid sammanträdena kan ändras av en större öppenhet inför att besluten ska fattas.
Visserligen har fler än en högt uppsatt Jomalapolitiker genom åren bröstat upp sig och pekat finger mot stadspolitikerna: ”Se hur de bråkar och är oense. Så där gör vi inte i vår kommun.” Men är inte en av demokratins grundvalar att man inte behöver vara enig om allt, och att olika åsikter gärna får stötas och blötas och argumenten slipas i en diskussion?
Sist och slutligen är det faktiskt endast de folkvalda som ansvarar för vilket ”diskussionsklimat” man har vid sina styrelse- och nämndmöten bakom stängda dörrar.
Ännu ska fullmäktige ta ställning i frågan. För kommunens invånares skull, och för demokratins, väljer förhoppningsvis inte ledamöterna att begrava motionen utan åtgärd. Även för Lemland, som snart behandlar en liknande motion i kommunstyrelsen, finns det fortfarande en gnutta hopp.
Kanske går debattens vågor högre i Mariehamn än i övriga kommuner, kanske stöts och blöts fler frågor i offentligheten, kanske upplevs stadspolitikerna mer oense än sina kollegor på landsbygden eller i skärgården –och helt säkert får många tjänstemän i Mariehamn sin arbetsro störd relativt ofta. Men Ålands största kommun är åtminstone långt före de andra när det kommer till att låta sina invånare ta del av vad som är på gång.

Annika Kullman