En rad norråländska kommuner undrar i måndagens tidning vad som riktigt händer med kommunreformen. Det handlar om Geta, Finström och Sund som tidigare agerat för att få till ett samgående. Bland annat sjösatte de för något år sedan en utredning som leddes av förre finländske ministern Jan-Erik Enestam.
Nu frågar de sig vad som händer med landskapets utfästelse om att hösten 2016 upphandla en så kallad ”egentlig kommunindelningsutredning”, som alltså skulle ta de norråländska kommunerna ännu närmare en fusion.
Svaret från ansvariga ministern Nina Fellman (S) blir dock att det inte är ”ett bra sätt” att göra parallella utredningar. I stället ska regeringen ”koordinera de processer som pågår”.
I klartext ska alltså de norråländska kommunerna snällt invänta den karta som kommunministern utlovat. De kan inte gå vidare med något samarbete på egen hand; vem de ska samarbeta med kommer i stället att framgå av den indelning som regeringen lägger fram.
Den norråländska inställningen och kommunministerns syn markerar två olika traditioner i sättet att arbeta med kommunreformer.
Den förstnämnda synen betonar mer vikten av att samarbeten växer fram underifrån, hos och av dem som berörs. Den sistnämnda understryker tydligare att planeringen ska ske centralt och sedan sänkas ned över samhället. En av metoderna är därtill välbeprövad, den andra i princip okänd.
Både Danmark och Finland, som på senare år drivit genom de största kommunreformerna i Norden, har i stora drag gått den väg som de norråländska kommunerna nu är inne på.
Staten har här agerat som möjliggörare med morötter i hand, men kommunerna själva har fått bestämma med vem eller vilka de går ihop. (Se exempelvis Siv Sandberg, 1/2013, Nordisk administrativt tidskrift, djoef-forlag.dk).
Landskapet väljer, enligt egen utsago, på många sätt motsatt väg; en väg där man själv tar på sig rollen som uttolkare av vad som är bäst.
Det är bara här kunskapen, underförstått, finns.
Hur det slutar vet vi ännu inte; det finns veterligen inget facit från jämförbara länder och regioner.
Men en fråga landskapet ödmjukt kunde ställa sig är hur det kommer sig att två framgångsrika demokratier i Norden med betydligt större utredningsresurser än Åland valt en annan väg än den landskapet nu biter sig fast vid.
Svaret ligger, enligt all information som finns att tillgå i frågan, i att man från både finländsk och dansk sida månat om att få stöd för den förändring som föreslås och att själva genomförandet därför ska gå smidigare. När man själv får vara med brukar det gå lättare.
Inget talar för att det är annorlunda i kommunfrågan.
På samma sätt är det därför knappast omöjligt att tänka sig att det kunde gå rätt snabbt om kommunerna i norr nu fick stöd för den egna ambitionen att gå ihop med varandra.
Särskilt intressant kunde det bli om landskapet därtill kastade in ett köttben – exempelvis sänkt skuldbörda för Finström så att övriga inte drabbas vid en samgång. Vem vet? Kanske Åland redan den här mandatperioden då skulle få se en ny, sammanslagen kommun som genom sitt blotta exempel skulle locka andra att vandra samma väg?
Allt det här bygger dock på att landskapet uppmuntrar initiativ som kommer underifrån, inte avfärdar dem.
I nuläget visar man dock inga tecken på det. Den fixa idén om en karta uppifrån, okänd från tidigare erfarenheter på det här området, verkar vara det som fortsättningsvis gäller.

Niklas Lampi