Antalet älgar som sköts 2018 var rekordlågt. Bara 128 individer fälldes, något som kan jämföras med 162 året innan. Sedan 2005 har medeltalet varit 176 fällda älgar per år och inte sedan 1981 har siffran varit lägre än förra året.
De låga fällningstalen beror inte primärt på att landskapsregeringens enhet för jakt- och viltvårdsfrågor, som utfärdar tillstånden, håller igen. Tvärtom har jakttillstånden varit på en ungefär liknande nivå de senaste åren, kring 250 per år.
I stället är det jaktlagen själva som håller igen. Som Ålandstidningen rapporterade i lördags finns det en oro ute bland jägarna att älgarna är både färre och mindre än önskvärt.
Flera företrädare för jaktlagen i skärgården säger att man överväger antingen en paus eller en minskad avskjutning när säsongen för älgjakt inleds den 15 oktober.
Exempelvis på Kumlinge sköts förra året 14 älgar. I år kan det bli ett betydligt lägre antal. ”Vi kanske skjuter bort någon svag individ, men det är lite oklart än så länge” sade jaktvårdsföreningens ordförande Henri Pettersson till Ålandstidningen. Man hade dock inte haft möte ännu, så inställningen kan ändras.
Han kallade också läget ”oroande”, med hänvisning till att det föds få kalvar, och att de som föds är små.
Älgar är ökänt svåra att inventera, så den här sortens lokala observationer är nödvändiga för att få en bild av den sammantagna situationen.
Att jaktlagen själva, utan styrning från myndigheter, bestämmer sig för att dra ner på jakten för att stärka stammen fullständigt rationellt. Även om de inte äger marken har de ett uppenbart intresse av att sköta älgstammen på ett långsiktigt sätt.
Ibland beskylls lokalt beslutsfattande för att vara allt för bräckligt. En tillfälligt inflytelserik person i trakten kan ha oproportionerligt stor inverkan på besluten, sägs det. Dessutom blir sådana beslut känsliga för egenintressen, och de tar inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till större sammanhang, enligt belackarna.
Sådan kritik missar fullständigt målet, och det är egentligen väldigt enkelt att förstå varför.
Det är en grundläggande borgerlig dygd att förlägga beslut så nära familjen och lokalsamhället som möjligt. Men man behöver inte anta ett etiskt synsätt för att motivera lokalt beslutsfattande. Man kan lika gärna göra det på utilitaristiska grunder.
Enskilda lokala beslut kan mycket riktigt vara känsliga för oönskade omständigheter, exempelvis egenintresse och lokalt maktspel. Men det gäller just på enskild nivå. På aggregerad nivå däremot blir situationen en helt annan.
En mångfald lokala beslut bildar ett starkt nätverk. Även om några enstaka inte är optimala, i den meningen att de inte är i linje med majoritetsåsikten i ett större område, kommer ändå summan av de lokala besluten att reflektera den verkliga viljan bland människorna.
Det faktum att besluten är lokalt förankrade gör dem dessutom mer hållbara. De inblandade ställs till svars på ett mer direkt sätt och kommer därmed att arbeta desto mer effektivt för att se till att besluten förverkligas.
I ett sådant sammanhang gör det inte speciellt stor skillnad att något enstaka lokalt beslut avviker från massan – nätverket är tillräckligt starkt ändå.
Detta till skillnad från centraliserade beslut som är bräckliga just på grund av sin storlek. De föregås eventuellt av mer förarbete och mer omfattande opinionsundersökningar, men när beslutet väl fattats är det plötsligt bindande för många, oberoende av lokala förhållanden.
Ett beslut fattat på felaktiga grunder kan få stora negativa konsekvenser om det fattas på centraliserad nivå, medan efterverkningarna av ett lokalt beslut är betydligt mer begränsade.
Sättet som jakten sköts kan fungera som inspiration för ett mer lokalt, mer människonära beslutsfattande. Dialogen mellan enheten för jakt- och viltvård och de lokala jaktlagen är betydande. Den förstnämnda parten delar visserligen ut jakttillstånd och slår fast hur många djur som får skjutas, men den är beroende av samarbete från jaktlagen för att kunna göra detta jobb.
När det gäller älgarna rapporterar alla jaktlag älgobservationer till landskapet, något som ligger till grund för beräkningarna av jakttillstånd.
När enheten för jakt- och viltvård ser behov av skyddsjakt, predatorjakt eller att på annat vis reglera viltstammen är det till jaktlagen den vänder sig.
Den här sortens ömsesidigt fördelaktiga samarbete borde vara målsättningen även på andra håll i den offentliga delen av samhället.
När de politiska kandidaterna nu utlovar det ena projektet efter det andra är det värt att fråga sig: Behövs det verkligen centraliserad styrning av detta, eller kan det skötas på samma sätt som älgjakten?

Henrik Herlin