I tisdagskväll röstade brittiska parlamentet ned premiärminister Theresa Mays förslag till Brexitavtal med de historiskt starka siffrorna 432 mot 202. Aldrig tidigare i modern tid har en demokratiskt vald brittisk regering råkat ut för ett så stort nederlag i en så viktig omröstning. Storbritannien rasar nu vidare mot att krascha sig ut ur unionen den 29 mars.
Att situationen är så infekterad beror på den sällsynt smutsiga kampanj som bedrevs inför folkomröstningen 2016. En kampanj som lämna-sidan skickligt riktade om från fakta till känslor.
Brexitsoppan är ett djupt tragiskt men ett pedagogiskt exempel på den nya tidens sätt att driva politik. Vi lever dubbla liv numera, dels i verkligheten där vi andas, äter och mer eller mindre anpassar oss efter samhällsnormer, dels i den virtuella verkligheten där vi leker, marknadsför oss och framför allt blottar allt om våra innersta hemliga önskningar och drivkrafter i våra sökningar på Google och sorglösa matande av sociala medier med våra mest personliga uppgifter.
Det är naturligtvis helt legitimt att vara emot överstatliga samarbeten som EU. Det överbyråkratiserade samarbetet är förvisso inte utan brister. Men i fallet med Brexitomröstningen lurades Storbritanniens väljare att rösta för ett utträde med hjälp av lögner. Lämnakampanjen påstod bland annat att ett utträde skulle innebära 350 miljoner pund extra i veckan för hälsovård. Kampanjledarna tvingades sedan backa och förklara att löftet inte skulle tas bokstavligen.
Lämna-kampanjen utreds som bäst för brott mot vallagen. Man har beordrats att betala böter sedan den brittiska valkommissionen kommit fram till att kampanjen med hjälp av bulvaner använde mer pengar än vad vallagen tillåter. Dessutom anklagas kampanjen för att ha försökt förhala utredningen och ha tvingat kommissionen att vidta rättsliga åtgärder som saknar motstycke för att få tillgång till bevismaterial.
Brexitomröstningen tillhör kort sagt inte Storbritanniens stoltaste politiska ögonblick.
Än allvarligare var kampanjens intima samarbete med det numera skandaliserade analysföretaget Cambridge Analytica. Med hjälp av dess data kunde man identifiera och rikta sin propaganda mot speciellt mottagliga väljare som ännu inte bestämt sig, eller som inte brukade delta i val.
Det är naturligtvis bra i alla val att bortglömda väljargrupper uppmärksammas, men inte om budskapen bygger på överdrifter och lögner som anpassats ned på kvartersnivå.
Cambridge Analytica använde data man samlat in från Facebook utan användarnas medgivande. Datan tog man genom att skapa ett personlighetstest vid namn ”this is your digital life” på Facebook. Runt 270.000 personer gjorde testet och medgav därmed att applikationen samlade in deras persondata och information om alla deras vänner på Facebook, även sådana som inte gjort testet. Antalet drabbade användare var alltså mångdubbelt flera.
2018 avslöjade tv-kanalen Channel 4 med dold kamera hur vd:n Alexander Nix skröt om att Cambridge Analytica varit inblandat i val i omkring 200 länder och hur man lurat politiker i fällor genom att locka in dem i komprometterande situationer bland annat med hjälp av prostituerade.
Vad har då det här med Åland att göra? Även här behövs en ökad medvetenhet om att vi lever i ett nytt politiskt landskap. Att en erfaren politiker som Runar Karlsson (C) trampar i klaveret genom att ena dagen i ett känslostyrt inlägg utan faktabas uttrycka sig rasistiskt på Facebook, för att andra dagens tvingas ta tillbaka det och banna sig själv, är ett utmärkt exempel på hur yrvaket många beter sig på nätet.
Tänk igenom vad du delar på sociala medier. Dubbelkolla dina källor före. Ju starkare känslor det väcker inom dig, desto försiktigare ska du ta det. Var medveten om att inget, absolut inget, du gör på nätet är privat. Och kom ihåg att om du får något gratis av ett företag på nätet, då är det du som är varan.

Petter Lobråten