Den pågående rättegången mot Paf och förre vd:n Anders Ingves rätar inte endast ut frågetecken kring vad som riktigt hände när en bokförare spelade bort hundratusentals stulna euro. Den ger även nya inblickar i Paf:s verksamhet, på ett sätt som varken ägare eller nuvarande Paf-ledning nödvändigtvis bara gillar.
I ett öppenhjärtigt vittnesmål i rättegången i onsdags berättade tidigare Paf-chefen Thomas Lundberg att tio procent av spelarna stod för 90 procent av omsättningen då han jobbade i bolaget. Vidare berättade Lundberg att det var 1.000-1.500 spelare per dag som spelade för väldigt stora pengar.
Ofta, inte minst i samband med förskingringshärvan, har det hävdats ungefär exakt det här: att Paf tjänar sina pengar på några storkunder. Men hittills har ingen från Paf eller ägarhåll bekräftat något.
I och med att en före detta onlinechef inom Paf under ed nu beskrivit sakernas tillstånd torde dock debatten vara avgjord. Ja, Paf lever på att relativt få lägger in väldigt stora summor. Och ja, det verkar rimligt att anta att problemspelande därför är en helt avgörande del av Paf:s intjäning. Samma problemspelande som Paf och landskapet annars säger sig vilja bekämpa med alla medel.
På flera sätt är det bara bra att den här informationen nu vädras offentligt. Paf ägs av oss alla och medborgarna får nu veta mer om varifrån pengarna till guldkanten i välfärden egentligen kommer. Paf är säkerligen noggrannare än många andra aktörer med att stävja avarter och även investera mot missbruk. Men fortsättningsvis är det så att Paf verkar inom en bransch, där framgången beror på om man som företag lyckas locka kunder som löpande satsar stora pengar på ett sätt som knappast alltid är kontrollerat och sunt.
Kring det här kan och bör det föras en etisk diskussion.
Det som politikerna och det offentliga ägnar sig åt inom bolag som Paf, Veikkaus och Svenska Spel är något helt annat än det vi normalt förknippar med offentlig aktivitet. Den närmaste jämförelsen är möjligen alkoholmonopolet, med den avgörande skillnaden att intjäningen här inte endast kommer från storkonsumenterna utan från den breda massan.
De flesta har någon gång varit på Alko –men hur många har varit på ett digitalt casino?
En vanlig ryggmärgsreaktion i den här diskussionen blir därför att Paf och alla andra jämförbara spelbolag nu måste sluta. Det är för mycket mänsklig olycka, för mycket dubbelmoral och för mycket skenhelighet i det man gör, sägs det.
Reaktionen är förståelig, för det finns många offer i den här vinstmaskinen.
Men samtidigt kräver diskussionen även en fördjupande, problematiserande fråga:
Skulle det faktiskt bli så mycket bättre om det offentliga helt drar sig ur?
Paf liksom andra offentligt ägda spelbolag växte fram ur analysen att spelandet alltid kommer att ske i någon form.
Om det inte spelas på ett sätt som är någorlunda reglerat och som inbringar skattemedel, ja då kommer det att spelas svart eller på ännu vildare sajter ute i världen.
Om man helt lämnar området, ja då blir det fortfarande samma skador, kanske värre, men utan några medel in till det gemensamma.
Det är den bistra, pragmatiska kalkyl som ligger bakom Paf. Man verkar – med stöd i demokratiskt fattade beslut –i en svår bransch för att åtminstone skapa något gott ur den.
Något frikort för de offentliga spelbolagen kan det här för den skull rimligen inte innebära.
Tvärtom är kraven på dem uttryckligen extra höga.
Det är också därför det blir extra allvarligt om man som nu landar mitt i en förskingringshärva.
För Paf:s egen skull är det därför även av största vikt att allt nu redovisas och prövas.
Det vore även klädsamt om utbildningsminister Tony Asumaa (Lib) kunde lägga oron för den egna politiska karriären åt sidan och berätta vad som riktigt hände på Paf:s kontrollavdelning 2011, där han då hade ansvaret.
Han hävdar nu att han drabbats av en minneslucka.
Men den förklaringen känns allt mindre trovärdig efter att övriga inblandade i förra veckans rättegång mycket klart och detaljerat kunde återge vad som utspelade sig.
Niklas Lampi