Det kan slå väldigt fel att prata om att kämpa mot cancer, speciellt att säga att någon vunnit eller förlorat kampen mot sjukdomen. Åtminstone för de som drabbas är det inte speciellt meningsfullt att tänka i termer av att kämpa mot själva sjukdomen.
Utöver att genomgå alla behandlingar och försöka leva ett normalt, hälsosamt liv går det inte att påverka utgången speciellt mycket. Huruvida du klarar dig eller inte beror främst på tillgången på bra läkarvård och ren tur, det vill säga saker utanför din kontroll. De som överlever en cancerdiagnos har inte kämpat bättre än andra och de som inte överlever går inte bort för att de kämpat för dåligt.
På ett annat plan och i en annan mening pågår det dagligen otaliga kamper mot den här sjukdomen, något vi den här veckan påmints om dels på grund av Danne Sundmans tragiska bortgång, dels tack vare lördagsporträttet med Monica Toivonen, verksamhetsledare för Ålands cancerförening.
Danne Sundman hann göra mycket gott för Åland och hans politiska gärning låter sig inte enkelt sammanfattats. Frågan är ändå om något annat av det han gjorde berörde lika många på ett så personligt plan som hans öppenhet och inställning till den sjukdom han drabbades av.
Eftersom det handlar om en så lömsk sjukdom består ofta den verkliga kampen att kunna leva med den – att fortsätta göra det man tycker om och behålla en positiv grundinställning till livet, trots den mörka skugga som hänger över en.
I det här avseendet var Danne Sundman en stor förebild som utan tvekan inspirerat och gjort livet lättare för många andra drabbade.
Monica Toivonens jobb som verksamhetsledare för Ålands cancerförening, och det stora engagemang som hon berättar finns för föreningen, är inte mindre imponerande
För någon som drabbats av cancer två gånger bör det rimligtvis vara lockande att försöka tänka så lite på sjukdomen som möjligt. Att i det här läget ägna sitt yrkesliv åt att leda cancerföreningen är beundransvärt och även till stor nytta för alla de som gynnas av föreningens verksamhet.
Det går heller inte annat än att lyfta på hatten för det engagemang som finns för att samla in pengar till föreningen, oavsett om det gäller brandmän som springer kanonloppet i full mundering eller tjejer som ordnar kaninhoppning över rosa hinder.
Ibland räcker det med att gå till matbutiken och se den överfulla behållaren för pantkvitton till förmån för cancerföreningen för att slås av vilken givmildhet och vilket engagemang det finns på Åland, när vi sätter den sidan till.
Så visst, det kanske fel att prata om att det går att kämpa mot cancern, men visst tusan är det många som försöker. Det är något att verkligen glädjas över när mycket i övrigt kan kännas tungt.
Ålandstidningen