Innan slutspurten av förra årets Veikkausliiga hade det aldrig funnits något uttalad målsättning från IFK:s ledning, spelare eller supportrar om att vara med i jakten på en ligaseger. För många fanns det inte ens med i värdsbilden att något sådant kunde bli verklighet.
När IFK fixade uppflyttning från division ett 2004 var det få som trodde att laget skulle hålla sig kvar. Nu har mer än 13 år gått – och laget blivit en kraft att räkna med i den finländska toppfotbollen.
Större delen av de 13 åren har handlat om att göra det bästa av en situation med begränsade möjligheter. Att fixa kontraktet för kommande säsong har mer än en gång varit tillräckligt.
Det var inte förrän cupguldet 2015 som drömmarna om något ännu större smög sig på ålänningarna. Året efter blev drömmarna verklighet.
Att spela i Champions League är på många sätt svårt att förstå. Den riktiga turneringen drar igång när Europas 32 bästa lag kvalificerat sig till gruppspelet som inleds i september varje år. Och vägen dit är för många bara ett kval. Samtidigt är kvalet en sammanslutning av ligamästare och topplag från hela Europa. Ett kval dit bara lag som gjort något extraordinärt tar sig.
När IFK vann guldet som lade vägen till Champions League-kvalet kablades historien inte bara ut på Åland, i Sverige och i Finland. Nyheten och bedriften, som jämfördes med Leicesters mirakelguld i Premier League samma år, skrevs också om utanför Norden.
Fotbollsvärlden, som troligtvis aldrig tidigare hört om IFK Mariehamn, fick lära sig ett nytt namn.
Rent sportsligt slutade IFK:s äventyr i Champions League inte speciellt lyckat. Noll mål gjorda – nio mål insläppta. Laget har hyllats och nästan alla har varit nöjda efter matcherna mot Legia Warszawa. Men är den prestation som IFK visade upp i dubbelmötet på riktigt en insats som ska berömmas? Min kollega på Ålands Radio, Owe Sjöblom, konstaterade på twitter att IFK på förhand var chanslösa, men att 9–0 knappast är en prestation värd att hylla. I nästa tweet tog han upp VPS 2–3-förlust mot Brøndby i Europa League-kvalet.
”Jag skulle vilja skriva något om att nästan alla är nöjda med 0–9 och att danska ligan rankas högre än den polska ...”, skrev han.
Det tycker jag att du ska göra, Owe.
På torsdagen tog sig svenska Östersunds FK vidare till Europa League-kvalets tredje omgång efter en tung dubbelskalp mot den turkiska storklubben Galatasaray.
Både VPS och Brøndbys matcher för tankarna till den utmaning IFK ställdes inför.
På sin hemsida skrev IFK efter returen i Warszawa att IFK föll men ändå vann.
”Spelarna gjorde vad de kunde och lyfte sina prestationer till en nivå som åländsk fotboll hittills inte nått, knappt heller finländsk. Det var ingenting annat än sagolikt att se modet och beslutsamheten hos de spelare som gick ut för att möta 15.829 åskådare och spelarna i Legia Warszawa ...” kunde läsas på klubbens hemsida.
Var är vinnarmentaliteten? Var är hungern efter mer?
Att IFK vann ligan och tog sig till Champions League ska hyllas i många år. Men bara för att man överträffat sig själv en gång betyder inte det att ribban ska sänkas inför kommande utmaningar. Snarare tvärtom.
IFK:s insats var på många sätt hedersvärd, men en nivå som finländsk fotboll tidigare knappt nått? Njaa ...
När IFK spelade sin första vända i Europa League 2013 var det ett nytt namn ute i fotbollseuropa. När laget vann ligan i fjol etsade sig namnet fast i många hjärnor. Att laget nu deltog i Champions Leauge påminner fotbollsvärlden om att vi fortfarande finns kvar. Det ska vi fortsätta påminna dem om. Kanske redan nästa år. Två saker är i alla fall säkra: Det här var inte sista gången IFK visade upp sig ute i Europa. Och nästa gång vi gör det nöjer vi oss tamejtusan inte med en 0–9-förlust.
Ålandstidningen