Äntligen är den överstökad, den svenska valdagen. En händelse som fått även sansade medier att gå i spinn när det gäller förhandsspekulationer och analyser. Opinionsmätningarna har stått som spön i backen och väljarna har matats med siffror som divergerat mycket. Och när allt nu är över för denna gång kan man se att allt mynnade i ett totalt dödläge med 144 riksdagsmandat för de rödgröna och 143 för alliansen. Nu väntar man på utlandsrösterna för att slå fast det slutliga resultatet.
Det man kan konstatera är att partierna på ytterkanten till vänster och höger ökat, Vänsterpartiet med 2,8 procent till 7,9 och Sverigedemokraterna med 4,7 procent till 17,6. Båda partierna hade nog väntat sig större ökningar. Det är i de traditionella partierna Socialdemokraterna och Moderaterna som röster tappats av med 2,8 respektive 3,4 procent.
Det är denna valrysare som nu, när valets siffror ska omsättas i praktisk politik, övergår i att vara en verklig thriller där mycket kommer att hända. Man förutspår en lång och svår regeringsbildning där resultatet kan dröja fram till december.

Valrörelsens final har dominerats av utspel och fulspel. Aldrig har man väl på så kort tid serverat så mycket valfläsk och fulspelet partierna emellan har dominerats av ”avslöjanden” och rätt grova personpåhopp. De sociala medierna har spelat en stor roll under valrörelsen och man talar på allvar om twitterpolitik och like-beroende hos politiker.
Här kan man se att den amerikanska stilen har gett tydliga avtryck i svensk debatt. Inte minst tv-debatterna har varit riggade som shower och det passar inte alla deltagare. På något vis försvinner verklighetskänslan när de lekfulla inslagen tillåts dominera. Den utländska påverkan via nätet, som många varnat för, tycks inte ha spelat in, åtminstone inte enligt det vi vet idag.
Valrörelsen har tydligt visat att Sverige inte längre är det homogena land det en gång var. Idag är verkligheten inte en utan många, beroende på var man bor. Man har talat om integration i många valdebatter men det finns så många bud om hur den ska gå till så det blir svårt att enas om vilka metoder som är bäst.
Just integrationen är det ämne som splittrar partierna mest. Även om man kan hävda att konkurrerande synsätt är basen i politisk verksamhet så måste man också kunna hitta fram till frågor som enar och kan diskuteras konstruktivt. Där är varken knutna nävar eller arroganta skämt till någon hjälp.
Så här närmast efter valet hör man uttalanden som kan tolkas som att alla vann. Det är inte möjligt, en del vann medan andra förlorade eller inte nådde önskade resultat. Att svepa in sig i en framgångsmantel som inte finns leder till problem.
Det som behövs nu är politiskt mod att inse att den cementerade blockpolitiken har nått vägs ände. Valresultatet är ett konkret bevis på att majoritet inte går att uppnå via en blockmall. Sverige kommer att få göra som många europeiska länder gjort, hitta samarbetspartners på ”fel” sida om blockgränsen, förhandla och kohandla för att få fram en stabil regeringsbas.
Det som hämmar svensk politik mest är föreställningen om hur andra partier är. För en del är västerpartister ideologiskt otänkbara medan andra under hela valrörelsen försäkrat att de inte kan tänka sig samarbete med sverigedemokrater eftersom de, per automatik, är rasister och nazister.
Man kan inte annat än hoppas på att de politiker som ska regera under de kommande fyra åren visar upp en mer tolerant läggning och kan manövrera bort från de ideologiska knutarna. Lite mer pragmatism som i övriga nordiska länder skulle inte skada och likaså lite mindre av moraliska brösttoner. För lyckas man inte jämka samman viljorna så slutar valet där alla är vinnare med att det finns en given förlorare – landet som ska regeras.

Benita Mattsson-Eklund