Uppgifterna om att en eller eventuellt flera vargar rör sig på Åland fortsätter att strömma in.
En av de mest underbyggda iakttagelserna hittills gjordes på Kumlinge tidigare i mars. Varglika spår påträffades då på flera ställen och ett rådjur hade dödats. Ålandstidningen skickade in bilder på spåren till Svenska rovdjursföreningen, som senare bekräftade att det sannolikt handlar om varg. Dessförinnan ska varg ha iakttagits på avstånd på Brändö. Under den gångna veckan har det också kommit rapporter om varglika spår på fasta Åland.
Vargen är ett mytomspunnet djur från sagornas värld.
Men vargen är även ett stort rovdjur som jagar större djur för sin föda. I övriga Norden attackerar vargen varje år hundratals tamdjur och rör sig regelbundet även i miljöer nära människor. Under de 30, 40 år som vargstammen vuxit till sig i Norden har ingen människa fallit offer för vargen i det vilda. Men historiskt finns dokumenterade fall och kapaciteten finns hos vargen. Så sent som 2012 dödades en kvinna av socialiserade vargar på Kolmården.
Än så länge har den eller de vargar som eventuellt rör sig på Åland inte uppvisat något problembeteende. Men situationen kan snabbt förändras när vintern är över och djur börjar släppas ut på bete. Flera fårfarmare berättade tidigare i veckan i Ålandstidningen om sin oro över situationen. Deras farhågor är välgrundade. Bara i Sverige angrips cirka 400 får varje år av vargen.
Med tanke på hur små de åländska skogarna är vore det heller ingen överraskning om vargen även börjar vistas nära bebyggelse.
Ett sådant beteende är känt från flera andra ställen i Norden. Så sent som för två veckor sedan beslöt polis att avliva en varg i Jeppo i Nykarleby. Vargen hade morrat och visat tänderna, och kommit så nära som en och en halv meter från en man som kom ut på en gård, enligt Yle.
Det är – om inte vargen bestämmer sig för att traska tillbaka över isarna – därför inte alls omöjligt att även Åland snart landar i en diskussion om skyddsjakt.
Vargen är fredad på EU-nivå via habitatdirektivet. Möjligheterna till undantag är få och begränsade till mycket speciella omständigheter. Både svenska och finländska myndigheter har dock vid upprepade tillfällen menat att sådana föreligger. Kommissionen har långt ifrån alltid hållit med och har hotat med att ta vargjakten till domstol. Men det har inte hindrat svenska och finländska myndigheter från att agera där man funnit det nödvändigt.
För Åland – med självstyrelse inom jaktlagstiftningen – gäller det nu därför att alert följa med situationen. Om det visar sig att vargen kommit för att stanna och om det börjar uppstå situationer, ja då finns tungt vägande skäl att enligt nordiskt mönster godkänna skyddsjakt på varg även här.
Det är möjligt att det inte faller kommissionen på läppen. Men omsorg om människor och tamdjur måste gå före.
Att ha åsikter om vargens rättigheter när man sitter i ett kontorskomplex i centrala Bryssel är en sak. Att ha den strykande runt husknuten där barn leker något helt annat.

Niklas Lampi