k
Statsmakten har genom historien haft en njugg inställning gentemot befolkningen gällande vad som har kallats ”känslig” information. Allehanda frågor har behandlats bakom lyckta dörrar för allmänhetens bästa.
Motiveringarna har varit av allehanda slag. Att undvika panik vid potentiellt farliga situationer är en vanlig förklaring. Att hindra informationsspridning till en illasinnad motpart är en annan, liksom hemlighållande av att man själv kommit över dylik information på ljusskygga vägar.
På sistone har frågan aktualiserats eftersom beslutsfattare i både Finland och Sverige valt den hemlighetsfulla vägen gällande information om covid-19.
I Sverige debatteras en app där användare skulle kunna självrapportera influensasymptom. Information skulle fungera som stöd för analys av smittspridning och även vara öppen för allmänheten att ta del av. En dylik tjänst har utlovats i flera veckor men ändå händer inget. Talespersoner säger att man vill undvika att skapa oro bland befolkningen.
I Finland diskuteras tillgången till det data som ligger till grund för beslut om exempelvis de nedstängningar av samhället som fortfarande råder men som snart ska lättas upp.
Enligt en genomgång i Helsingin Sanomat uppdaterar Institutet för hälsa och välfärd, THL, modellen för virusets spridning dagligen. Det innebär inte att man förändrar själva grundmekanismerna, eftersom dessa är väl etablerade sedan tidigare virusepidemier, utan att man omvärderar de siffror som ligger till grund för de resultat modellen resulterar i. Vilka dessa siffror är, och bevekelsegrunderna för att ändra dem, är inte allmänt känt.
Svårigheten att få tillgång till all information om coronamodellerna gäller inte bara allmänheten. I slutet på april visade det sig att en statligt tillsatt arbetsgrupp, med uppdrag att analysera pandemins ekonomiska konsekvenser, inte fick tillräckligt tillgång till det data den behövde för att utföra sitt uppdrag.
Två argument gavs då för återhållsamheten. För det första begärde gruppen sådan information som THL enligt sitt eget regelverk endast får ge till Statistikcentralen. För det andra var informationen i princip tänkt att bli offentlig, men det kan den inte bli förrän regeringen fattat de beslut som informationen framtagits för att stödja. Byråkratiska ursäkter med andra ord.
Det finns flera starka principiella argument för att den information staten besitter ska vara tillgänglig för alla, med undantag för information av strategisk natur vid krigssituationer och liknande. Att på ett etiskt hållbart sätt dra gränsen för vilken information som ska tillgängliggöras och vilken som inte ska göra det är vanskligt, och därför bör man vid minsta osäkerhet välja öppenhet.
Det finns också rent pragmatiska skäl för staten att offentliggöra all tillgänglig information om sjukdomar i allmänhet och i det här fallet covid-19.
Det finns en kliché inom forskningsområdet kunskapsledning som säger att delad kunskap är dubbel kunskap. Det är bokstavligt sant i den mån man anser att ett stycke information dubbleras när två personer besitter den i stället för en, men det är hårklyveri i sammanhanget.
Det intressanta är förstås vad den andra personen gör med informationen och vad dess handlingar får för konsekvenser. I många fall kommer personen som får ett stycke information inte göra något alls med den, men somliga kommer att använda den på ett eller annat sätt och genom sina handlingar ge avtryck i den totala kunskapsmassan.
Därför är det rimligt att anta att delad kunskap innebär om inte dubbel så åtminstone utökad kunskap. Det är frågan om en oförutsägbar effekt i marginalen som kan vara av yttersta vikt, speciellt i kritiska situationer.
Faktum är att det är just här, i det område där de flesta inte ser något alls, som drivna entreprenörer kan hitta guldkorn. Det räcker med en enda nytänkande idé för att hela händelseförloppet ska ta en helt ny och oväntad riktning.
Vem vet vilka innovativa lösningar på coronakrisen som inte ser dagens ljus för att myndigheterna pantar på relevant datamaterial?

Henrik Herlin