Gårdagens besked från Finlands regering om stängda gränser mot grannländerna inkluderar även Åland. Det slogs fast i samband med att beslutet kommunicerades.
Det innebär att persontrafiken till Sverige blir i det närmaste noll, med undantag för ett fåtal personer som utför samhällskritiska funktioner. Sjukvårdspersonal som pendlar från Sverige till ÅHS ingår inte i den gruppen, trots att regeringen tillåter dylik arbetspendling i norra delarna av landet.
Det finns de som anser att man inte ska kritisera landets ledning medan en krissituation pågår eftersom det riskerar undergräva moralen och de gemensamma ansträngningar som krävs. Det är inte en konstruktiv inställning. Man kan gott följa de direktiv som ges samtidigt som man diskuterar bättre alternativ.
Ur ett internationellt perspektiv lyfts Sydkorea ofta fram som en förebild. Där, och i flera andra asiatiska länder, har man erfarenhet av att hantera coronaepidemier. När exempelvis sars 2002 och mers 2012 svepte över landet byggde man upp rutiner för att hantera den typen av virusutbrott. Covid-19 är bara ytterligare ett coronavirus i raden.
I korthet, enligt en sammanställning New York Times gjort, går strategin ut på att agera snabbt innan en verklig kris har brutit ut, utföra en stor mängd virustest inte bara på insjuknade utan även på andra personer, spåra kontakter till smittade samtidigt som man isolerar och övervakar, samt skapa en enligt tidningen ”krigsliknande” vi-anda.
Den sistnämnda är troligen kulturellt svåröverförd, men övriga åtgärder är värda att diskutera. När nu Finland anser att situationen kräver så drakoniska åtgärder – ja, det ordet är nu motiverat – som att stänga gränserna i det närmaste fullständigt bör man förklara varför man väljer den strategin i stället för andra mindre eller lika integritetskränkande strategier, exempelvis den sydkoreanska.
Den 29.2 rapporterade Ålandstidningen att den person som testats för coronaviruset visade sig inte vara smittad. Åland var då fortfarande på pappret en smittofri ö, och några restriktioner för rörligheten var inte på plats.
Samma dag argumenterade den här ledarsidan för att de rekommendationer som myndigheterna gick ut med – god handhygien, inte pilla sig i ansiktet, hosta och nysa i en engångsnäsduk eller i armvecket samt, inte uttryckligen men underförstått, att undvika stora folksamlingar – var minimikrav. Att ställa in semesterresor och att isolera sig gavs som exempel på rimliga frivilliga åtgärder för både eget och andras bästa.
Vid den tidpunkten agerade ansvarig myndighet THL enligt antagandet att covid-19 inte smittade under inkubationsfasen. Det var en märklig utgångspunkt som kan visa sig ligga till grund för de orimligt hårda begränsningar som införs i dag.
Medan exempelvis Sydkorea i samma skede i smittspridningen implementerade sin handlingsplan för virusepidemier för att i görligaste mån vara steget före införde Finlands regering inga liknande åtgärder.
När antalet insjuknade och döda var som värst i Sydkorea höll man fast vid sin strategi, något som snabbt ledde till kraftiga minskningar i antal fall och en tydligt tillplattad kurva. När Finland började registrera fler insjuknade övergav man å sin sida den tidigare uttalade strategin och övergick i stället till hårda tag genom att isolera Nyland och införa andra restriktioner.
När man nu, bara några dagar senare, inte är tillfreds med utfallet hittills väljer man så att göra ännu mer av samma sak, vilket yttrade sig i beslutet som kommunicerades i går att stänga gränsen nästan fullständigt.
Kanske var hela detta händelseförlopp planerat från första början, men i så fall har man lyckats oerhört väl med att hålla planen hemlig från medborgarna. Utifrån ser det tvärtom ut som om regeringen Sanna Marin reagerar på dagsaktuella siffror snarare än agerar enligt en genomtänkt plan.
På sociala medier cirkulerar ofta beröm för den finska regeringens agerande under krisen. Om det beror på låga förväntningar eller en ensidig jämförelse med Sverige är oklart, men någon objektiv orsak att lyfta fram regeringen Marin som en särskild förebild under coronapandemin finns knappast.
För att än en gång återknyta till Sydkorea vidtog man definitivt drakoniska åtgärder även där, men de var av en annan, mindre samhällsstörande sort. Man testade väldigt stora mängder människor med tvång, och kunde på det viset isolera dem som behövde isoleras medan övriga kunde fortsätta leva sina liv ungefär som vanligt, förutom att de givetvis uppmanades följa de hygien- och distanseringskrav som vi känner igen även här. Alla uppmuntrades även bära ansiktsmask, något som inte är främmande i den delen av världen.
Den sydkoreanska staten tillsåg också att stora mängder testkit och skyddsutrustning tillverkades inom landets gränser, vilket gjorde att man kunde verkställa sin strategi även om handeln med andra länder skulle störas.
De drakoniska åtgärderna i Finland tar i stället formen av fullständig isolering från omvärlden för alla medborgare, oberoende om man har smittan eller inte. Det här resulterar i ännu större samhällsekonomiska konsekvenser än i det sydkoreanska fallet.
Beredskapsläget i Finland väger enligt Ålandsminister Anna-Maja Henriksson tyngre än självstyrelsen. Uppenbarligen anser riksregeringen inte heller att Ålands insulära läge skulle vara skäl att hantera krisen på ett annorlunda sätt här. Landskapet ska underordna sig riksbeslutet.
Ur ett självstyrelsepolitiskt perspektiv är det här synsättet givetvis bekymrande. Det är också praktiskt oklokt. Genom att ge Åland möjlighet att utforma sin egen strategi för att hantera smittospridningen hade regeringen Marin kunnat vinna politiska poäng gentemot landskapsregeringen samtidigt som man kunde ha fått en mer lokalt anpassad coronastrategi.
Att man samtidigt gör vissa undantag för den norra gränsövergången mellan Finland och Sverige men inte tillåter något liknande för Åland gör att gårdagens beslut smakar än mer illa.

Henrik Herlin