”Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort”. Så sjunger den svenska popartisten Veronica Maggio i en populär låt från 2011. Refrängen fortsätter med ett illa dolt hot att söka upp den uppenbarligen svekfulla personen, ”för jag glömmer aldrig bort var du bor”.
Den sortens utgjutelser är milsvitt annorlunda än Gunnar Wiklunds dänga från 1965 där han förklarar att ”Jag älskar dig på tusen goda grunder, men mest av allt för att du är du”.
1965 är också startåret för en undersökning som visar att engelskspråkiga poplåtar stadigt blivit allt mer negativa, åtminstone fram till 2015 där forskarna drog streck för undersökningen.
Genom att kategorisera känsloord som antingen positiva eller negativa och sedan göra en statistisk analys av materialet kom Alberto Acerbi, Charlotte Brand och Alex Mesoudi fram till att utvecklingen är tydlig: under den undersökta perioden minskade användningen av positiva ord med 34 procent medan ökningen i negativa ord var 55 procent.
Exempelvis minskade användningen av engelskans ”love”, som på svenska motsvaras både av verbet älska och substantivet kärlek, med hälften. Hat var ett okänt begrepp i topplistan Billboard Hot 100 till och med 90-talet, men förekommer sedan dess ofta och regelbundet.
Andra undersökningar visar att poplåtar rent musikaliskt dras allt mer åt det mörka och dystra hållet.
Samme Alberto Acerbi har med andra kolleger tidigare analyserat engelskspråkig litteratur på liknande vis och funnit samma trend: positiva känslor minskar och negativa ökar, samtidigt som starka känslor i allmänhet förekommer i allt mindre utsträckning ju längre 1900-talet lider.
Vilka kulturella faktorer som ligger bakom en dylik utveckling lär knappast gå att slå fast med säkerhet. Författarna till studien om popmusik prövar flera teorier utan att någon verkar helt tillfredsställande. I stället nöjer de sig med att konstatera att ett flertal faktorer måste samspela, och att processen inte är medveten.
Det finns alltså en preferens för allt mer negativt laddade sångtexter, men varför det är så går inte att veta.
Bortom popmusiken har det knappast undgått någon att filmer och tv-serier allt mer siktar på vad man kallar ”realism”. Det teatrala och inkännande ger vika till fördel för något som till ytan ska föreställa verklighet.
Ser man en krigsfilm från de senaste åren är risken stor att smuts och blod stänker upp på kameralinsen och därmed rakt upp i tittarens ansikte. Det må vara trovärdigt i den meningen att man får se hur det kan ha sett ut, men är det realistiskt?
Genom att framhäva det ytliga, det som syns och hörs, framom mer svårgreppbara inre skeenden, skildrar man endast en del av verkligheten. Det svåra lämnar man därhän.
Kanske är den ökande negativismen i popmusiken en del av samma trend, men där tar den sig uttryck i att det positiva suddas ut.
Varför skriva om lycka över huvud taget, när dylika känslor enkelt kan ersättas med den tillfälliga dopaminrusch som uppstår vid ett impulsköp eller många gillningar på ens inlägg på sociala medier? Lyckan är knappast värd att besjunga när den förefaller så lättköpt.
Varför skriva om glädje, värme, sanning och framtidstro när allt tycks rasa omkring oss? Flera nutida narrativ verkar mena att det finns så mycket ont och mörkt omkring oss att det vore oansvarigt att alls vara glad eller se fram emot morgondagen.
Vi ser här exempel på rotlöshet, flyktighet och uppgivenhet. Kommer dessa stämningar att fortsätta dominera vår kultur? Nej.
Vi kan tack och lov se fram emot andra tongångar i framtiden, även om det kanske inte sker under vår livstid. Vi har varit glada och haft framtidstro förr – under det glada 20-talet till exempel, och under upplysningstidens 1700-tal.
Om vi placerar oss själva i ett större historiskt perspektiv, där våra nuvarande kulturella uttryck speglar något både tillfälligt och samtidigt något djupt mänskligt och återkommande, kanske det är lättare att inte fastna i mörkret.
Bara den tanken är värd att glädjas åt.

Henrik Herlin