I början av året introducerade landskapsregeringen nya direktiv för hur svenska lärarexamina ska hanteras på Åland. Eftersom den svenska lärarutbildningen sedan några år tillbaka är tudelad baserat på åldersgrupp är den inte längre fullt jämförbar med en finländsk lärarexamen.
Beslutet togs då emot med viss oro, både från lärarstuderande och från den politiska oppositionen.
Det som åter väckt liv i frågan är att läraren Henrik Löthman (S) inte fått sin arbetserfarenhet räknad till godo i valideringen av sin lärarexamen och valt att i offentligheten visa sitt missnöje med detta. Att han är en känd person inom stadens barn- och ungdomsverksamhet gör att saken får ett större allmänintresse.
Att förvänta sig att den offentliga apparaten på Åland har färdiga lösningar för alla upptänkliga situationer är inte rimligt. Inte ens i betydligt större länder är man rustad att hantera mer ovanliga situationer vad gäller exempelvis kompetenstransferering.
Däremot är det inte för mycket begärt att reglerna för de allra vanligaste situationerna är glasklara. Det är inget nytt att den svenska lärarutbildningen för lågstadiet sedan 2011 är tudelad i förskola till klass tre respektive klasserna fyra till sex. Detta till skillnad från utgångspunkten på Åland, och i Finland, att en lärare följer sin klass från ettan till och med sexan.
Det är heller ingen nyhet att majoriteten av åländska ungdomar som studerar på högskole- och universitetsnivå väljer att göra det i Sverige. Samma förhållande syns på de åländska grundskollärarna i dag.
Med det i åtanke borde det finnas en glasklar väg från den svenska lärarhögskolan till det åländska klassrummet. Det tycks i dag inte vara fallet – åtminstone inte i praktiken.
I teorin ser reglerna tydliga ut. Har du en svensk lärarexamen har du två möjligheter. Det första alternativet är att du genomför en ettårig så kallad anpassningsperiod. Under den tiden undervisar läraren under överinseende av en handledare som även delar på det pedagogiska ansvaret.
Det andra alternativet är ett teoretiskt prov, ett så kallat lämplighetsprov. Vad som ingår i detta har ännu inte framkommit, och det är heller inte möjligt att avlägga förrän någon gång nästa år.
I praktiken är det alltså en anpassningsperiod som gäller.
Som Rainer Juslin (Lib), tidigare avdelningschef på utbildnings- och kulturavdelningen, har påpekat, och även upprepar i en insändare i dagens tidning, är det inte en fråga om att nedvärdera den svenska lärarexamen. Tvärtom jämställs den uttryckligen med en finsk examen vad gäller utbildningsnivå.
Det är bara den lilla frågan om utbildningens inriktning som skaver, och för det behöver någon form av tilläggsinsats göras.
Det verkar som om landskapsregeringen faktiskt gjort vad som är möjligt för att göra den här processen så smidig som möjlig inom gränserna för vad som kan anses vara lagligt.
Det är ytterst tveksamt om oppositionen, som nu vädrar en möjlighet att framstå som handlingskraftig, verkligen hade kunnat agera annorlunda om de varit i styrande ställning. Samma tjänstemän hade gjort ungefär samma gränsdragningar även då.
Att nu Harry Jansson (C) vill ta upp ärendet i lagtingets lag- och kulturutskott kan för all del vara välkommet i den mån det är möjligt att förtydliga och förenkla processen genom lagändring.
Samtidigt är det viktigt att inte ändra lagen lättvindigt. Även om Henrik Löthmans fall kan tyckas orättvist är det inte skäl nog att frångå principen om att vissa utbildningar behöver kompletteras innan de anses fullgoda på Åland.
Landskapsregeringen kan alltså kritiseras för sin senfärdighet i frågan om hur svenska lärarexamina ska hanteras. Den lösning som nu (nästan) är på plats verkar ändå fullt rimlig.
Fotnot: Eftersom både Henrik Löthman och Rainer Juslin aviserat att de ställer upp i höstens val väljer Ålandstidningen att skriva ut deras respektive partibeteckningar i texten, även om deras partitillhörighet inte nödvändigtvis har något med det aktuella ärendet att göra.
Henrik Herlin